Djupare ned i ensamheten

december 28, 2014

Den senaste tiden, senaste månaden eller något sådant, så har livet känts väldigt meningslöst. Det har varit svårt att hitta någon poäng med att existera, något syfte med att finnas till. Det känns som att kärlek är den enda riktigt stora motivationen som finns för att leva. Samtidigt är det det enda som jag egentligen alltid fått leva utan (bortsett från ett kort kort undantag). Alla andra små saker som kan skänka glädje känns på många sätt bara tillfälliga. Där och då kan jag ha kul, skratta, glädjas… men mitt liv är fortfarande detsamma. Att vara glad en stund för mig handlar sällan om att leva mitt liv, det handlar om att distrahera mig själv från det med något som är är kul. Att få mig själv att inte tänka på vem jag är, vad jag vill, vad jag drömmer om. Att glömma bort mig själv så långt det går.

 

Jag har tänkt en del på min sociala oförmåga den senaste tiden. Den har blivit värre det senaste 1,5-2 åren. Från ungefär när jag kollapsade och blev helt mentalt slut. Förut var jag dålig på det sociala spelet men jag svarade på frågor, försökte själv delta och ställa frågor ibland och även om jag kände att jag var dålig på det så försökte jag. Jag har nästan svårt att komma ihåg vilket år som är vilket… men det måste ha varit förra våren/sommaren som jag började dra mig undan mer, och nu uppstår ofta situationer där jag känner att ”här borde jag ställa en fråga/åtminstone ställa samma fråga tillbaka” utan att jag förmår mig att göra det.

Det blev ännu lite tydligare under julhelgen, som firades med familj och lite närmare släkt. Dels har jag med min mentala trötthet troligtvis svårt för alltför mycket ljud (jag skriver troligtvis för det var först nu under julen som jag tänkte på det). Ljud från barn, vuxna och hög volym på både TV och radio gjorde att jag inte orkade, jag orkade inte vara mitt i det. Jag drog mig undan mer och spenderade i princip hela julen sittandes eller liggandes, helst ur vägen från allt ljud. Men framförallt märkte jag av att min sociala oförmåga blivit värre när… jag knappt klarade av att veta hur jag skulle vara social med min familj eller närmaste släkt.

Jag skulle så gärna vilja ha någon att prata med, att vara nära även mentalt, men hur ska det gå till när den personen troligtvis skulle behöva ha osunt mycket tålamod och tid med min sociala oförmåga innan jag kunde vara mer som en normal människa?
Det finns ju i och för sig vissa personer som det bara är väldigt lätt att prata med, som själva är duktiga på att föra konversationer… men hur hittar man en sådan person? Eller rättare sagt, hur hittar en sådan person mig? Och varför skulle jag i det läget vara intressant att prata med?

Annonser

Ett svar to “Djupare ned i ensamheten”

  1. Lissie said

    Hoppas på ett bättre 2015! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: