Minnen

december 10, 2014

Helgen som gick var med mina mått mätt ganska bra. Den innehöll någonting, bara en sån sak, vilket gjorde att jag var sysselsatt en bra bit av tiden och inte tänkte så mycket. Men lite tänkte jag ändå, både inför helgen, men även framförallt under söndagen.

Helgen som var fast för två år sedan träffades vi för första gången, en av de finaste stunderna i mitt vuxna liv.Jag gick in i den där appen på mobilen, där många månaders (eller längre beroende på hur man räknar) chattkonversation stod. Jag gick tillbaka till början, till december för två år sedan för att se när jag skaffade min mobil i förhållande till när vi träffades. Någon vecka efter vi träffats verkar jag ha skaffat mobilen för då börjar konversationen. Jag kan inte låta bli att läsa delar av det… hur hon aldrig känt så förut, aldrig känt att hon inte kan andas utan någon innan mig, hur hennes hjärta valt mig redan innan vi träffades, hur gärna hon ville berätta om mig och hur lycklig hon blev när hon gjorde det, hur lycklig hon var när hon tänkte på mig, hur hon inte kunde sluta le, hur hon aldrig känt så mycket för någon som för mig och aldrig varit så säker på att passa ihop med någon…. och så mycket annat.

Jag läser konversationerna och jag minns allt så tydligt, jag minns hur det kändes, jag minns saker hon berättade, hur hon kände, vad hon gjorde eller hade gjort, jag minns när vi träffades, när vi chattade/sms:ade/mailade, jag minns när vi pratade i telefon. Så många tydliga minnesbilder som är ungefär två år gamla, och jag tänker på det där hon skrev som jag nämnde här ovan, att hon aldrig varit så säker på att passa ihop med någon och jag kan känna precis samma sak. Hur lika vi var på många sätt och hur naturligt allt var både när vi pratade och när vi var tillsammans, hur det kändes som att vi hörde ihop, som själsfränder.

 

Det känns på något sätt som att allt det här stals ifrån mig, stals ifrån oss. Som om vi inte ens fick chansen att prova att leva tillsammans, att utforska hur väl vi faktiskt passade ihop innan hon gav upp oss.

Jag har tänkt väldigt mycket på den där perioden senaste veckan, mer än vanligt. Tänkt på hur fint det var, tänkt på underbara stunder tillsammans, på roliga konversationer, allvarligare diskussioner, helt enkelt tänkt på hur fint livet var under några månader, bara tack vare henne.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: