Att inte veta vad som var riktigt och inte

september 10, 2014

Under några månader förra året efter att hon valde bort mig förra året så lyssnade jag rätt mycket på en låt och tänkte på henne… egentligen lyssnade jag på många låtar, gjorde många saker och tänkte på henne.

Men just den här låten fanns det saker att ta på, saker att relatera till… det fanns dock en poäng i den som jag antog inte skulle bli sanning… men som jag på något sätt önskade att hon hade fått veta. Indirekt kan man säga att hon har fått veta det, men inte alls på det vis, inte alls i den kontext jag önskat.

Nu utspelade sig saker och ting på det viset ändå… och när jag fick veta det för några månader sedan så tänkte jag faktiskt på den låten.

Hon verkade inte så glad över min kärlek, hon verkade bli lite störd av det faktum att jag inte kunde komma över henne. Det får man kanske förstå, för det är ju sånt som människor gör, går vidare.

Hon släppte taget om mig, uttryckte osäkerhet först, förklarade att hon fortfarande var kär i mig några månader senare men… i slutändan, ju mer tid som gick så blev det nog ganska uppenbart för henne hur hon inte skulle vilja ha någon som mig.

Jag försöker att inte tänka för mycket på det. För det får det att kännas som om det aldrig var riktigt på riktigt… som om hon aldrig hade kunnat vilja vara tillsammans med någon som mig i längden. Precis sådär som det alltid är. Mig kan man inte älska, mig vill man inte vara tillsammans med, mig vill man inte ha en framtid med.

Jag försöker ibland tänka att det var på riktigt, att alla stora kärleksförklaringar, allt hopp hon uttryckte om en gemensam framtid, när hon uttryckte att hon aldrig känt för någon som hon kände för mig… jag vill tro att det var på riktigt, att det inte bara var något infall från hennes sida. Att det faktiskt går att känna så även för ett missfoster som mig.

Men det är så svårt att förstå hur hon kunnat känna alla de starka känslorna och inte vara beredd att kämpa mer för det… inte vara mer rädd om det. Förutsatt att det var på riktigt.

Även nu när jag skriver om det så slits jag mellan att försöka att inte tänka på just den känslan att det inte var på riktigt och att drömma tillbaka till det där fina när hon faktiskt hade övertalat mig om att hennes kärlek var totalt utan tvivel, så totalt självklar.

Jag mår nog fortfarande lika dåligt, men jag börjar finna mig i den där gamla känslan av att jag inte är menad för någon, att det faktiskt inte går att tycka om mig på det sättet, att en tjej som hon inte skulle tycka om någon som mig… det måste ha varit någon märklig sinnesförvirring.

Tystnaden och mörkret som jag sitter i nu är där jag hör hemma. Det ska inte finnas någon som saknar mig, som vill spendera sin tid med mig och drömmer om en framtid med mig. Det… det är bara så oerhört korkat att ens tro det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: