Ältandet

juni 7, 2014

Jag har så svårt att släppa det. Jag maler och maler hela tiden, hur kan man uttrycka så starka känslor, en så stor önskan om en gemensam framtid, och sedan inte vilja ha någonting som helst att göra med en framtid tillsammans. Hur kan så starka känslor dö ut så snabbt? Hur kan man sluta vilja ha en framtid med en person man ville dela livet med så oerhört mycket? Det går inte ihop, jag kan inte ta till mig det.

Och jag tänker på alla små saker, allt jag kunde ha gjort. Allt sånt som är svårt för mig men som det kändes som var okej eftersom hon hade förståelse för mycket. Jag kände ju aldrig någon risk att förlora henne, hennes känslor för mig, hennes önskan och drömmar om en framtid med mig var ju bergsäkra. Om jag vetat att trots alla orden riskerade att förlora henne så hade jag försökt hårdare, jag hade utmanat min ångest. Nu fick jag aldrig den chansen, för jag fick aldrig veta att risken fanns att förlora henne. En dag saknade hon mig, nästa hade hon slängt bort det vi hade.

Hon sa i och för sig flera månader senare att hon fortfarande hade känslor för mig, att hon också önskade att vi kunde vara tillsammans och sådana saker… men det är nog lätt att säga sådana saker när man vet att det bara är ord.

Tänk om det som hände där i mars, den där helgen i mars inte hade hänt, eller tänk om hon fattat ett annat beslut, att vilja satsa på mig. Hur jag är övertygad om att vi kunnat bygga upp något så vackert tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: