Jag antar att livet alltid är såhär ensamt, men ibland märks det tydligare

juni 3, 2014

Så sitter jag här, jag hör fläkten från datorn, jag hör bilar som kör förbi utanför… och nu när jag börjar notera ljuden i tystnaden hör jag även klockan från köket. Livet är väl kanske egentligen bara så ensamt som det för det mesta är, men ibland tränger sig tomheten på och får livet att kännas bra meningslöst. När man lyckas sysselsätta hjärnan med någon simpel underhållning så är det ju lättare att hålla ifrån sig hur livet är. Men nu, när jag inte har lust att göra någonting ensam så blir det väldigt svårt att värja sig från det liv jag lever.

Insikten av att jag med allra största sannolikhet kommer att få dö ensam. Att det inte finns någon som vill ha min kärlek, som skulle vilja ge mig sin kärlek. Att inte få uppleva tvåsamheten, inte få njuta av den närhet jag trängtar efter ständigt, inte få bilda familj, inte få planera en framtid tillsammans med någon, inte få känna alla de känslor jag drömmer om jämt. Miljarder känslor om miljoner olika saker.

Det där känslomässiga, alla småsaker, alla upplevelser jag skulle vilja få dela med någon, stort som smått… det är så omfattande att jag inte ens kan sätta ord på det, jag vet inte ens vart jag skulle börja.

Vad är egentligen meningen med att existera när man en kväll som den här sitter i en tyst lägenhet, fingrar på snören till ett par shorts och bara inte vill vara ensam.

Vad är ens meningen att existera de dagar som inte är såhär kvävande?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: