Att bli accepterad utanför när man inte vill vara utanför

maj 30, 2014

Jag har jobbat på min arbetsplats i… ja vad kan det vara… fyra år? Fem år känns som det borde vara för länge. Det spelar inte så stor roll egentligen, flera år helt enkelt. Det ungefärliga senaste året när livet varit väldigt… svårt, av många olika orsaker så har jag i vissa avseenden blivit mer avståndstagande. Hållit mig lite mer för mig själv, hållit mig lite undan i vissa avseenden. Jag går exempelvis i princip aldrig och fikar längre.

Det började för ungefär ett år sedan på grund av diverse omständigheter som sedan fortsatte och… sedan blev jag som fast i det, även fast jag gillar att fika, gillar att komma bort från arbetsplatsen en stund, lyssna på andra prata, läsa någon tidning, så kan jag det inte längre. Nu har det gått så lång tid att det känns konstigt att gå dit själv, att dyka upp efter ungefär ett år och sitta där igen. Det skulle vara lättare om någon till exempel frågade ”ska vi gå och fika?” för då skulle jag ha en anledning att gå iväg, och jag skulle dyka upp tillsammans med något, inte hamna i centrum på något vis. Men det krävs ju att någon gör det vilket inte händer.

Jag nämner det här för att… om det var den här veckan eller om det var förra veckan så pratades det lite i en mindre grupp där jag var och en slutsats var ungefär ”… ja och alla gillar ju inte att fika, som X… eller som du” och syftade på mig. Jag sade ingenting då.

Men det väckte en tanke. Jag fikade på i princip varje förmiddag/eftermiddag i ungefär tre år, sedan gör jag det inte i ett år och helt plötsligt är det normen. Det är det som är det normala, den jag är. Det kändes konstigt, för ingen har pratat med mig om det (även om två personer har kommenterat senaste månaderna att de ser mig sällan vid fikat) och det personen drog sin slutsats ifrån var hur det sett ut det senaste året… men alla åren innan var som bortglömda.

Jag älskar att fika, älskar att umgås med folk, att bara vara omkring folk även när de bara pratar med varandra, och jag tycker till och med om att fika när jag är helt själv bara för att få komma bort lite och kanske läsa någon tidning.

Men det drogs en slutsats om mig som inte baserades på någonting jag själv sagt, och inte ens på hur jag agerat under all tid där, utan mest sannolikt baserades på hur saker sett ut det senaste året…

Och orsakerna är så mycket krångligare än att jag ”inte tycker om att fika”.

Egentligen bryr det mig ganska lite, jag har ju ändå fastnat i den situation jag nu är. Men det kändes dumt att åtminstone lite lite cementera den felaktiga bilden av mig för det känns som det bara riskerar att leda till att även omgivningen accepterar att jag inte vill fika, att jag vill hålla mig för mig själv (vilket är fel båda två).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: