När det är svart eller vitt

maj 24, 2014

Jag har funderat en del ett tag nu angående att jag under det senaste året vid två tillfällen fått höra ungefär att jag ser saker och ting som rubriken antyder. Absolut, svart eller vitt. Jag har hajat till båda gångerna, den första mer än den andra, för jag har alltid sett mig själv precis tvärtom, och jag har alltid fått höra motsatsen. Jag vrider och vänder på saker in absurdum, försöker se saker från alla vinklar, vill förstå alla parter, är extremt diplomatisk… törs inte uttala mig om något förrän jag känner mig helt säker på alla fakta.

Jag ser fortfarande mig själv på det viset, att jag vid två tillfällen fått höra motsatsen förändrar inte ett liv av att vara på det andra viset. Men det har ändå fått mig att tänka.

För båda gångerna det har hänt har diskussionen delvis handlat om mig, jag har varit inblandad på något sätt och det är något som har berört mig väldigt starkt rent känslomässigt.

Jag har tänkt på det väldigt mycket för den första gången jag hörde det så blev jag nästan totalt chockad… undrade om personen som sade det till mig verkligen kände till någonting över huvud taget om mig. En person som borde känt mig bättre. Men även fast jag känner att hon var lite ute och cyklade så kan det ändå finnas ett mått av sanning, som kanske återkommer till stycket ovanför det här.

För samma person som uttryckte det till mig hade långt tidigare faktiskt uttryckt raka motsatsen… men det vet jag inte om hon kommer ihåg. Men då hette det att det var det så härligt att prata med mig för jag såg saker ur andra synvinklar, jag tänkte på saker som inte hon tänkte på, att jag var nyanserad…

Men våra diskussioner då handlade mer om henne, vilket också kanske gjorde det enklare för mig att resonera mer nyanserat. Diskussionen när hon uttryckte att jag såg saker svart och vitt var jag själv extremt känslomässigt involverad i… sedan hjälpte det inte där att jag kände att jag inte fått svar på saker och ting, att det fanns konkreta frågor som blev hängande i luften… utan svar på dem fick jag aldrig någon fullständig bild men drog då slutsatser utifrån det enda jag kände till.

Jag ser verkligen inte mig själv som en person som ser saker svart och vitt, i grund och botten ser jag mig nästan som smärtsamt motsatt (alltså så pass att det kan hämma mig). Men det kan kanske ändå finnas en sanning i att jag kan falla in i sådant tänk i vissa speciella situationer.

Läser man min blogg så tror jag nog att det kan vara svårt att tänka sig det. Men då ska man komma ihåg att min blogg egentligen inte är en jättebra spegel av vem jag är. Den är en spegel av uppdämda negativa känslor som måste ut. Sorg, uppgivenhet, frustration, ensamhet… allt allt möjligt. Allt sånt som jag inte är när jag lämnar dörren till min lägenhet. Allt det jag inte visar.

Man lär känna en del av mig genom bloggen, men skulle man träffa mig så ger det kanske mer en förståelse för vad jag kommer ifrån, inte nödvändigtvis vem jag är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: