Uppgivenheten

maj 11, 2014

I slutändan kommer jag i alla fall att ha vetskapen av att jag under mitt vuxenliv fick jag åtminstone prova på hur det var att må bra under en period om ett par månader, och jag fick känna hur fantastiskt det var att få göra någon annan lycklig, att få vara den enda för någon.
Jag har svårt att locka fram de där minnena, jag gör det ibland men det finns så mycket smärta av allt som följde som gör att.. förr eller senare så gör minnena ont om jag tänker på dem. Ibland kan jag ändå inte låta bli, förlorar mig i de där fantastiska stunderna, de roliga stunderna, de mysiga… Efter en liten stund hugger livet till med ett knivstick i hjärtat. Jag vet inte om det är värt att minnas tillbaka egentligen, om det är värt smärtan, men jag kan inte låta bli.

Troligtvis kommer det aldrig hända igen. Det var min enda chans här i livet, och en perfekt chans, hon hade aldrig känt för någon som hon kände för mig. Ändå lyckades jag sumpa det. Eller sumpa det, det blev ju egentligen aldrig något avslut, utan jag fick finna mig i vad hon bestämde. Jag tror att det är det som gör det omöjligt att komma över.

Om hon hade gett oss precis så många chanser som hon gett… andra… och faktiskt helhjärtat satsat på oss, på mig som hon uttryckte var en så viktig del i hennes liv, mig som hon uttryckte att hon kände så starkt för… om hon hade gjort det, och vi gemensamt kommit fram till att det av någon anledning inte funkade, om vi tillsammans hade känt att vi hade verkligen försökt satsa på oss två men av någon anledning gick det inte… då hade jag nog kunnat leva med det. Troligtvis hade vi kunnat vara väldigt väldigt fina vänner med om det varit något vi faktiskt diskuterat och varit en del av båda två.

Nu blev det aldrig så, och jag känner fortfarande att jag förtjänar mer, förtjänar bättre… och jag vill mer…

Troligtvis var det den enda chans jag får här i livet och trots allt jag gjort, trots all lycka hon förklarade att jag skänkt henne så var jag inte värd mer när det väl kom till kritan.

Det säger nog en hel del om mig, om hur eftertraktad någon som jag är… och det understryker bara hur osannolikt, hur omöjligt det är att det skulle hända igen. Vilken normalfungerande tjej skulle välja en kille som mig? En slamråtta är mer tilldragande, mer intressant än vad jag är.

Jag hatar det, jag hatar att den människa jag är också är så fruktansvärt omöjlig att falla för och vilja vara tillsammans med. Men jag måste förstå det, måste acceptera det. Om en annan människa har en puls så är den människan mer intressant än vad jag är. Den enda gång jag skulle duga är om jag är den sista människan på den här planeten… och inte ens då är det särskilt självklart att jag skulle vara tillräcklig.Förhoppningsvis, innan just min puls slutar slå, så kan jag minnas hur det var den där enda gången, minnas det med glädje så kanske jag i alla fall kan få dö med ett litet leende på läpparna, med en positiv känsla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: