Ögonblick när man vill kräkas på sig själv

Ibland kan jag drabbas av en känsla att jag inte borde få kommunicera med någon annan människa. När jag frågar mig varför jag öppnade munnen, varför jag skrev de där orden… varför jag lade mig i. Oavsett om ord kan vara välmenande, positiva, hjälpsamma eller liknande så behöver de inte alltid yttras… för varför skulle någon bry sig om min åsikt, om vad jag försöker säga/skriva?

Ibland får jag bara en sådan där känsla att när jag väl tagit mig mod att säga eller skriva något till någon att jag aldrig mer ska göra det. Varför försökte jag ens? Och hur j-a lyckat var försöket egentligen? Hur välgenomtänkt var den där ordföljden?

Oavsett om det är precis vad jag känner/tänker/tycker… varför skulle någon bry sig?