Livet fortsätter ju tyvärr

Det har varit några lugnare dagar nu rent sysselsättningsmässigt. I dag var jag tillbaka i verkligheten igen och jag gillade inte vad jag mötte. Det har varit en dag med mycket ångest och många jobbiga känslor. Många ensamhetskänslor, känslor av att vara utanför, eller kanske egentligen bara malplacerad, att inte höra hemma eller fungera. Jag har tänkt så mycket på de tjejer jag haft (har) känslor för och mina misslyckanden kring dem. Hur jag är ämnad för att vara ensam, hur ointressant jag är när det kommer till sådana saker.

Så kommer jag hem. Efter en kort arbetsdag och en vecka som bara innehållit just en kort arbetsdag… och inser plötsligt att jag ligger ned i sängen. Efter att ha arbetat en kort arbetsdag på en hel vecka kollapsar jag i sängen utan att ens reflektera över det när jag kommer hem. Något jag i princip aldrig gjort förut… innan den här tröttheten. Men jag är faktiskt helt slut, helt färdig.

Även fast det kanske påverkar mitt mående så är det inte något i sig som jag mår dåligt över, utan det är allt det där andra, allt det vanliga.