Att alltid misslyckas, eller – Den totala ensamheten

februari 20, 2014

Jag tror att jag är totalt ensam igen. Det senaste ungefärliga… 1,5 året (?) har det funnits någon jag haft kontakt med, en väldigt fin person som under en del av den här tiden, framförallt, betydde så oerhört mycket för mig. Jag kan faktiskt inte sätta ord på det för ord känns inte riktigt tillräckliga.

Efter det har det varit mer komplicerat. I dag skrev jag och förklarade hur jag såg på det, att jag såg ett problem i vår kontakt som jag inte visste hur man kunde lösa. Jag förväntade mig någon sorts diskussion, något antingen långt svar eller kanske kortare frågor… Tydligen var det däremot slut i och med det. Det var inget jag uttryckligen själv skrev men jag kan väl förstå varför det är den enklaste utvägen, den kanske framförallt smidigaste för den andra personen, och då framförallt på lite längre sikt. För mig känns det som det är många frågor som kommer förbli obesvarade som kommer gnaga i huvudet på mig. Men så är det ju, allt får man inte alltid veta. Synd bara att saker och ting kan gnaga i mig i så lång tid… det skulle inte förvåna mig om jag kommer fundera i flera år… kanske längre.
Å andra sidan känns det som det varit en reaktion som hänt ett par gånger tidigare, jag har uttryckt något där jag velat få svar, få en diskussion, men istället fått en kort men kraftig motreaktion, däremot få svar.

 

Men även om jag såg ett problem så avskyr jag den här lösningen. För jag förlorar en väldigt fin person, men jag är också tillbaka till den där totala ensamheten i mitt vardagsliv. Nu när jag lämnar jobbet kommer det inte ens finnas en chans att någon hör av sig (borträknat någon familjemedlem om det är något speciellt).

Nu kommer det vara den där känslan. Jag stänger dörren när jag kommer hem och sedan är det dödstyst. Mobilen kommer inte spela någon roll vart jag har. Jag kommer troligtvis ha ett behov av att titta på den med jämna mellanrum en rätt lång tid framöver. Rätt som det är reflekteras ett ljus i den och pulsen går upp… innan jag inser att solen lyser in. Men den kommer vara stendöd… lite symboliskt, ungefär som mitt liv känns just nu.

 

Jag kommer sakna den här personen så mycket, så oerhört oerhört mycket. Inte heller här gör egentligen ord det rättvisa. Men det spelar egentligen inte så stor roll vad jag vill ha för lösning, det viktigaste är att den här personen nu slipper mig och det besvär jag leder till. Jag var aldrig bra nog, aldrig tillräcklig för att kunnat få uppleva det jag sett i mina drömmar.

Jag får fortsätta att istället drömma om det jag vill ha, tills mina drömmar tar slut eller tills den dag jag inte orkar med att bara ha drömmar att leva på längre.

Känslan av ensamhet är nog värre på många sätt. Fördelen däremot är att det kommer ju aldrig den här personen få veta om eftersom jag nu är ensam.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: