Några av de värsta stunderna, när man vet att man för alltid kommer vara ensam

februari 11, 2014

Jag lever på ett hopp. Ett hopp om att jag inte ska behöva vara ensam, om att det finns någon därute som skulle tycka om mig samtidigt som jag tycker om henne. Jag uttrycker det nu som ett generellt hopp men sanningen är att det i princip alltid manifesterar sig i något konkret. I någon konkret. Jag tänker i princip aldrig att ”kanske någon därute någonstans…”, det är mer eller mindre alltid någon jag har eller har haft känslor för och med tanke på att jag egentligen aldrig verkar komma över någon jag haft känslor för så är kanske ”haft känslor för…” lite fel uttryckt.

Den där naiva drömmen håller mig vid liv, men ibland slås den i spillror, ibland känns det väldigt påtagligt att jag faktiskt kommer få leva ensam resten av mina dagar. Det finns inte någon tjej som jag skulle tycka om som också skulle känna samma ömsesidiga känsla, ingen tjej som skulle ha tålamod, vara beredd att vänta på mig, vilja ha just mig. Det blir som allra mest påtagligt när en tjej jag har känslor för hamrar in en spik i kistan som är min dröm om ett oss, medvetet eller omedvetet.

I kväll är en sådan kväll, i kväll är en kväll där jag faktiskt fått känna väldigt säkert att det verkligen inte går att tycka om mig på det sättet. Det kan gå att säga snälla ord om mig, men jag är verkligen inte tillräckligt bra för att vilja vara tillsammans med, jag är absolut inte bra nog. Jag har inget att komma med. Inte ens när det verkar som mest glasklart så är det klart nog.

Jag måste lära mig att om en tjej någonsin skulle uttrycka det, kanske måla upp mig som en själsfrände så är det en hägring, en sak som är fina ord i väntan på något helt annat.

Någon bättre, någon värd att spendera sitt liv med, någon värd att kämpa för, att hålla fast vid… för det kommer jag aldrig bli, jag kommer aldrig vara den som någon vill ha så mycket att man är beredd att kämpa för det, alldeles oavsett vad som påstås. För ord är bara ord, och uttrycks sådana ord mot mig så måste jag lära mig att det är inte sant, det är en total omöjlighet att det kan vara sant, det är inte en möjlighet, inte något som fungerar i det här universumet.

Mitt hopp är ju problemet där, för uttrycker någon de ord jag vill höra så är risken stor att jag tror på dem… men jag får inte göra det, för det kommer förgöra mig den dag det oundvikligen visar sig vara tomma ord, visar sig vara osanning.

Jag får det nästan att låta som ett problem. Men herregud, vad är ens chansen/risken att någon kulle yttra sådana ord till mig fram till den dag jag blir senil? Det kommer inte att hända, det är ett ickeproblem.

Eller. Egentligen är det ju det jag borde inse som problemet, att jag kommer vara oälskad till den dag jag dör, oavsett om jag dör för egen hand eller av naturliga skäl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: