Snälla ord – Lite lätt urholkade ord

januari 14, 2014

Livet fortsätter tära på mig, jag spenderar första halvan av den här dagen med ångest som förstärks av en händelse jag inte vet hur jag ska hantera. Eller egentligen vet jag hur jag ska hantera det, det är ungefär lika avancerat som att lösningen på vissa problem är att säga ”nej”… problemet är bara att det inte alltid är så enkelt. Jag har alltid varit dålig på att säga nej, jag avskyr att göra folk besvikna, många gånger gör jag nog illa mig själv mer med ett nej än den jag säger det till, för jag kanske överskattar tyngden i ordet. Det är nästan lite komiskt hur jag hamnat i ett läge där jag knappt använder ordet när någon exempelvis frågar om jag vill något (förutsatt att det är något jag inte vill).

Resten av dagen går lite bättre men är fortfarande precis som vilken dag som helst, ganska slitsam, ganska jobbig, och nu när jag sitter hemma i lägenheten har det vänt ganska djupt ned igen. Jag kan se på den där tjejen jag hade känslor för för några år sedan och börja tänka, hur skulle jag någonsin kunnat få en tjej som henne? Kan se på någon annan, tänka på andra, och inse precis samma sak… till slut tänker jag på i princip vem som helst och kommer fram till samma slutsats.

Varför skulle någon någonsin vilja ha mig, varför skulle jag någonsin vara intressant?

 

Jag känner så, uttrycker det, efter två dagar där jag ändå fått komplimanger från olika håll. Med olika håll menar jag såklart genom jobbet (annars kommer jag ju inte i kontakt med någon) men jag menar både kollegor och… vi kan kalla det kunder. Någon som tycker jag är duktig, någon som rekommenderar mig för ett uppdrag, folk som blir positivt överraskade över bemötandet när de räknat med något helt annat, folk som tar i kanske lite medvetet för mycket (skämtsamt) när de ger positiv feedback… Men finast var nog ändå den tjej som varit med om något hemskt, som sedan kände att hon fått dåligt bemötande när hon vänt sig till olika ställen innan hon ringde till mitt jobb. Det hon ringde om hade egentligen inte att göra med det hon var med om, men var en konsekvens av allt som hade hänt, hennes berättelse och hennes tårar gjorde att jag så så gärna ville att det skulle lösa sig för henne. Hon tackade i form av en mening som var så genuin.

När jag tänker på allt det där nu så är det nog bara det sista exemplet som ger mig lite glädje, att hon som hade det så jobbigt blev så tacksam. Hennes tacksamhet gav mig faktiskt lite energi längre än bara det enskilda ögonblicket. Men allt det andra känns som det inte spelar någon roll. För det är visserligen skönt att sluta för dagen och få återhämtning, men väl hemma så är ändå ensamheten mitt ständiga sällskap, komplimangerna är på något sätt irrelevanta. Vad spelar det för roll om jag är ”duktig”, eller ”intelligent”, eller ”rolig”, eller ”trevlig” eller ”snäll”?

Om det är den människa jag är så har det inte tagit mig någonstans. Om det är den jag är så kan man ändå fråga sig själv, hur mycket är sådana egenskaper egentligen värda?

Vissa komplimanger har jag fått höra så många gånger att jag faktiskt tror på dem någorlunda… jag är bara också väldigt övertygad om att just de egenskaperna är väldigt betydelselösa.

2 svar till “Snälla ord – Lite lätt urholkade ord”

  1. y said

    Det gör ont i mig att läsa ditt och jag önskar att jag var bättre på att peppa, bättre på att kommentera när du skriver så naket och modigt, trots att vi inte känner varandra alls.
    Att bli tröstad är svårt, ibland nästan omöjligt. Men det ligger någon sanning (vill jag tro) i att vi alla tillsammans bildar en ”helhet”, att vi alla behövs, precis som varje beståndsdel i kroppen behövs, även om vi känner oss små och betydelselösa, på allvar betydelselösa. Jag försöker påminna mig själv om dessa tankar, försöker våga tro på de som säger att jag har ett värde. Även om jag ibland verkligen tvivlar numera, tro mig.

    Var rädd om dig!

    • Virulence said

      Bara att du lämnar ett avtryck värmer och snälla, välmenande eller omtänksamma ord värmer alltid.

      Jag tror att alla kan göra nytta, alla kan bidra med något, men jag tror inte att jag ”behövs”… jag tror att om jag försvann i precis detta nu så skulle vissa saker förändras lite, men planeten skulle fortsätta snurra, saker och ting skulle fortsätta ha sin gång.

      Jag tror att de allra allra flesta människor har ett värde, att det skulle vara en stor förlust på många sätt om de försvann, men jag kan inte se det på det viset när det gäller mig själv, kan inte se mig själv av något större värde.

      Ledsen att mitt svar, mina tankar är så pessimistiska, men som du inledde, detta är mina väldigt nakna tankar…

      Tack för din kommentar oavsett, jag uppskattar dem, I promise.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: