Att sakna sönder sig själv

december 12, 2013

Den senaste dryga veckan har innefattat lite väl många jobbiga ögonblick. Dels förra fredagen, och kanske framförallt dagarna som ledde fram till den, men även dagarna därefter. Dagarna därefter var även dagarna som ledde mig in till den här tisdagen… jag hade gruvat mig både för förra fredagen och för den här tisdagen men jag trodde aldrig att jag skulle må som jag gjorde i fredags eftermiddag. Den sista timmen på jobbet kunde jag inte fokusera på jobbet alls, jag försökte så hårt att fokusera mig på mina arbetsuppgifter, men det gick inte. Ångesten vällde över mig, å ena sidan ville jag bara resa mig upp och gå hem, fly till min ensamhet med känslorna men å andra sidan så gav det mig ångest bara att göra det. Jag kände ett väldigt hårt tryck över bröstet och hade väldigt svårt att andas.

Och till allt det hade det gått ett år sedan en helg då livet kändes sådär märkligt ovant… det kändes… bra?
Jag har levt med tankar ett år bakåt i tiden i flera månader nu, på något sätt kulminerade förra året just den helgen i december. Jag kan inte ens beskriva saknaden jag känner, den är visserligen konstant, men den här veckan har den varit så stark att jag knappt vetat vart jag ska ta vägen.

Men det spelar ingen roll, mina känslor, min saknad, är oväsentlig, den spelar bara roll för mig. Jag vet inte om det blir svårare för att något litet hopp väcktes igen som ju fler dagar som går bara börjar slockna… som att dras ut i en sträckbänk där man vet att det inte finns någon belöning för det.

Hoppet är fruktlöst.

Min ensamhet är mitt kall, och mina drömmar, mina fantasier är det närmaste jag kommer en alternativ verklighet.

2 svar till “Att sakna sönder sig själv”

  1. ingen said

    Hej, jag snubblade över din blogg en natt när ensamheten gjorde som ondast. Mycket av det du skriver är som ett utdrag ur mitt liv. Jag vet uppenbarligen inte vem du är, men undrar, och beundras av att du delar med dig. Mycket av min smärta beror på alla, vad jag tror, missade chanser till kontakt med människor. Både vänskaps och kärlek.

    Att folk tycker att jag är konstig gör inte så ont. Men att ha förstört kontakter med människor som jag har tyckt om genom att helt enkelt inte våga prata med dem, det gör förj#vligt ont.

    Vet egentligen inte varför jag skrev det här, till någon helt okänd… Men här var nog tvungen att lägga tankarna någonstans för att minska smärtan.

    Tack.

    • Virulence said

      Tack själv för dina snälla ord.

      Jag beklagar de jobbiga ensamhetskänslorna, jag hoppas smärtan lättade lite och att du finner en lösning på det onda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: