Att inte ha någon plats på den här planeten

oktober 27, 2013

De senaste månaderna har livet varit fruktansvärt, och det känns inte som att det blir bättre med tiden, det känns som det bara fortsätter. De senaste veckorna däremot har mönstret av ensamhet brutits vid två tillfällen, dock inte sagt att det är något enbart positivt med det. Det första tillfället, för några veckor sedan, var kanske det lite bättre. Jag var ut, tillsammans med personer på uteställen. En handfull personer jag är knuten till på olika sätt. I förväg visste jag bara om den person som frågade om jag ville följa med. Jag svarade ja utan att riktigt veta vem/vilka/vart bara för att det känns som jag måste, får jag någonsin en chans så måste jag försöka. Det gick okej. Två av personerna vet någorlunda hur jag är och jag känner mig någorlunda accepterad som jag är, de andra två gör precis som många gör, försöker vara inkluderande, ställa frågor, vara sociala. Jag känner som jag ofta gör, jag hör inte hemma, jag vet inte vad jag ska säga, vad man pratar om. Avslutningen på kvällen är ändå rätt trevlig, så på något sätt kan jag ta med mig det.

Det andra tillfället var nu i helgen, en tillställning där jag är inkluderad som familj/släkt. Mycket folk, mycket liv, något fint ögonblick och en evighet av ord som inte blir uttryckta, en evighet där jag känner att jag inte hör hemma. Där jag kan se på massor med folk och känna mig misslyckad över vem jag är i jämförelse med andra. Över ensamheten, över alla som har någon, eller träffar någon.Under den här dagen får vi bland annat ett papper tilldelat oss, jag tycker det är lite roligt, tänker på en person som jag skulle kunna dela det med för att det är något vi pratat om tidigare, skämtat lite om. Det skulle vara ett kul exempel att visa henne. Jag viker ihop papperet och stoppar det i ena byxfickan.
Problemet? Jag har ingen kontakt med henne längre. Jag insåg det efter en stund, ändå lät jag papperet vara kvar i fickan, jag tog med mig det hem. Nog för att jag saknar henne ofantligt mycket men det finns ingen logik i mina handlingar ibland.
Ibland känns det som att jag är ämnad att vara ensam, men inte skapt för det.

***

De senaste månaderna har jag även tänkt väldigt mycket på de tjejer jag haft känslor för under de senaste säg 7-8 åren. Det är ungefär en handfull som jag haft väldigt starka känslor för under den tiden… Jag tror att jag har nämnt det tidigare i bloggen, men jag är nog världens sämsta människa när det kommer till att komma över någon, och med handen på hjärtat kan jag inte påstå att jag kommit över någon av dessa tjejer. När jag väl får känslor för en tjej på nytt så brukar hon mest vara det enda jag tänker på, men när chansen där dör (alltså när hon oundvikligen träffar någon som kommer vara hennes livs stora kärlek) och jag bryter ihop så inser jag att jag hur mina känslor aldrig dör.

Jag förstår det faktiskt inte ens. Om en tjej är helt underbar, drömlik, så att jag faller stenhårt för henne… vad förändras då av att hon träffar någon annan? Hon är ju precis samma underbara tjej, hur är det ens möjligt att komma över någon? Jag förstår det faktiskt inte.
Som sagt, känslorna kanske kan fokuseras till någon annan, men jag känner ändå väldigt starkt för alla som väckt sådana känslor hos mig.

Det blir också lite problematiskt av att, eftersom jag lever det liv jag lever så kommer jag inte i kontakt med så många människor utanför jobbet… vilket innebär att ett par av de tjejer jag haft så starka känslor för är tjejer från jobbet… som jag fortfarande jobbar med… d.v.s. jag ser dem dagligen.

Allt det här blandat med den senaste tjejen jag hade så starka känslor för där jag fick lära mig att det spelar ingen roll hur starkt man tror på något, det behöver inte vara verklighet ändå.

Jag fick känna på i ett par månader hur livet kunde vara när det var bra. ”Bra” är ett stort ord för mig att använda om mitt liv, jag tycker inte om att överdriva det men jag måste ändå uttrycka att livet var det under ett par månader. Det byggdes upp ett luftslott som jag till slut inte kunde låta bli att tro på, att hoppa ombord på. Det kändes verkligen inte som ett luftslott, det kändes som det var på riktigt, det kändes tvärtom som att det var så extremt solitt att det inte fanns någonting på den här planeten som skulle kunna ens rubba en millimeter av det.

Men det räckte med tiden av ungefär en fingerknäppning så rämnade allt. Allt jag trodde på vändes upp och ned, allt jag föreställt mig var helt plötsligt motsatt. Jag vet ju om att ord egentligen bara är ord, det finns ingen garanti för någonting.

Om du lovar mig en sak så finns det inget hinder för dig att göra precis tvärtom. Om du tycker/känner/vill en sak så är det fullt möjligt för dig att uttrycka raka motsatsen.

Samtidigt så törstar jag så mycket efter att vara omtyckt att det är svårt att inte ta till sig snälla ord, ord som värmer, hela mitt väsen vill ju tro på såna ord, för jag vill ju att det ska vara sant.

Men jag har lärt mig att även om du uttrycker de största, de starkaste orden, så kan de orden betyda noll och ingenting bara dagen därpå.

Det är just det som är orsaken till att jag många gånger är försiktig med ord jag yttrar till andra människor, jag vill inte lova någonting som det finns minsta risk att jag inte kan stå för/hålla. Jag vill inte få dig att tro något där jag sedan riskerar att göra dig besviken.

Ändå suger jag åt mig snälla ord som en torr svamp. Jag ville att det skulle vara sant.

Jag vill att det ska vara sant.

Jag är naiv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: