Att bli avklädd

september 26, 2013

Det är en period där det blir värre och värre nu. Ständigt jobbiga tankar, ensamheten som får mig att vilja gråta om och om igen varje dag, saknaden som är ofattbar. Det finns ingen fristad, det är jobbigt på arbetet, det är jobbigt hemma. Det är så få stunder, så få ögonblick där jag kan få återhämtning, det jobbiga fortsätter att mala sönder mig.

Det finns så mycket som påminner om jobbiga saker, påminner om jobbiga känslor, påminner om hur misslyckad jag är, hur jag aldrig duger, hur jag inte är bra nog… om hur jag egentligen inte skulle ha en vettig chans hos någon av de tjejer jag drömt om i mitt vuxenliv…

 

I dag, på eftermiddagen strax innan jag skulle sluta så stötte jag på en tjej som jag föll väldigt hårt för för ett par år sedan. Hon har en magisk charm, men när hon frågade mig vad jag skulle göra i helgen så hade jag inget svar. Energin var slut, det fanns inga tankar där, jag hade inget svar. Normalt brukar jag kunna säga ”ingenting” med andra ord och troligtvis få det att låta lite mer okej, lite mer normalt… men den här gången blev det något tafatt ”jag vet inte riktigt…”…. För det var sanningen, jag hade ingen aning vad svaret var på hennes fråga, det var mer eller mindre samma svar som om hon hade frågat ”Vet du vad jag ska göra i helgen?”, eller för den delen om hon frågat mig om Rumäniens ekonomi på 1960-talet.

Jag känner att jag börjar ”försvinna” ibland, bli lite förvirrad, och det var ett sånt ögonblick hon fångade mig i. Jag glömmer saker, har svårt att fokusera, fastnar med blicken, fastnar i att göra något jag inte alls skulle göra utan att ens veta om att jag gör det… eller bara fastnar i jobbiga tankar, och det är precis samma sak där. Jag kan inte avbryta de jobbiga tankarna för jag är inte medveten om att jag tänker dem. När jag väl kommer på det så brukar jag försöka att tänka på något annat, men det är svårt när man på något sätt inte riktigt har kontroll över sig själv.

2 svar till “Att bli avklädd”

  1. Lissie said

    Har du ingen i din familj/släkt som du kan försöka prata med? Eller ring något journummer och testa att prata av dig lite? Det kanske är enklare än att faktiskt söka hjälp irl?

    • Virulence said

      Jag har funderat på båda delarna… när det kommer till familjen så har jag aldrig pratat om sånt här med någon av dem och är faktiskt lite osäker på om det skulle gå så bra med någon av dem… möjligtvis med en person, men jag är ändå osäker.

      Att prata med någon utomstående har jag funderat på, men det är ett svårt steg att ta, och är även sånt som jag inte riktigt vet hur man skulle göra rent praktiskt heller.

      Men det gäller väl både jour eller att söka hjälp hos någon proffessionell ”irl”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: