För ett år sedan

september 17, 2013

Den senaste tiden har det varit ett antal ögonblick då jag sett tillbaka till sånt som skedde för ett år sedan oc känt en enorm tomhet, en enorm saknad, och ett enormt misslyckande. Det är sånt som bara kommer att bli värre och värre det närmaste halvåret. Och inte bara det… den här sommaren hade jag sett fram emot, den skulle bli något annorlunda, den skulle bli något väldigt bra. På samma satt fanns julen långt där borta som något positivt, något att se fram emot med lite spänd förväntan.

Julen är en sådan högtid som jag brukar tycka om. Det finnsm mycket positivt med den som nästan bara blir så av sig självt… men även det här året skulle den kunna bli annorlunda… om sommaren handlade om att kanske vända något negativt till något positivt så handlade julen mer om något nytt, lite spännande.

Nu finns det en risk att julen bara blir en stor fet påminnelse om att vara misslyckad, om tomhet, om att inte räcka till, vara bra nog…. en jul av saknad… oavsett om den som vanligt spenderas med min familj som jag tycker om.

Livet fortsätter på något sätt bara utför, och det känns som jag kommer att fortsätta vänta på den chans jag tycker jag var värd i ungefär en evighet till. Det var verkligen så oväntat, det är som om jag fortfarande bara väntar på att det var ett misstag, för det var verkligen så otroligt, så osannolikt, som en blixt från klar himmel.

Det finns en risk att den här spiralen fortsätter nedåt ett bra tag till, att jag kommer fortsätta vänta, hoppas, drömma länge länge länge länge till…. För mig är allt så påtagligt. Jag kan ta på början av det här året, saker som hände, som om det var för bara ett ögonblick sedan. Bokstavligt talat som om det var för minuter sedan, jag kan känna det fysiskt i kroppen.

Om ett halvår kan kännas som minuter så är frågan om det kommer ta år av hopp, år av en fruktlös väntan innan jag ger upp.

Jag tycker att jag förtjänade mer, jag trodde att jag var värd mer. Jag kan inte förstå logiken i det som hände, i det som inte hände, att det måste vara som en ond dröm. De ord jag nu skriver skriver jag med en indirekt innebörd av att det spelar ingen roll vad jag känner, mina känslor och tankar är överkörda… men jag kan inte ta till mig det, inte förstå det… därför fortsätter jag vänta, och hoppas… det kan inte vara sant.

 

Däremellan kommer livet, det där jag trots allt verkar leva. Där och då blir allt väldigt ensamt, då blir det väldigt tomt och väldigt väldigt tyst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: