Socialt missanpassad

juli 17, 2013

Jag tror det är vad jag oftast brukar kalla det, ett par gånger tror jag att jag istället har skrivit socialt otränad och det har säkert förekommit någon ytterligare snarlik benämning. Ofta lever jag ju trots allt mitt liv i ensamhet, utan någon större kontakt med människor. I jobbet visst, både kollegor och utomstående, men när det kommer till det där andra, att prata om sig själv, om livet, om andra, om vadsomhelst, då är jag hopplös.

Tystnader uppstår ofta, jag vill inte kalla det för en pinsam tystnad utan bara en total tystnad på något vis. Ungefär ”Jahapp…. nämen…… dåså…… då var alla ämnen slut att prata om (eftersom vi avverkat ett och ett halvt)……. och alla ord tog bevisligen också slut…”. Det dumma är att jag har ett stort behov av att på något sätt umgås med personer jag tycker om, jag vill kunna prata med dem, och jag älskar att höra folk berätta om sig själv, saker som har hänt… jag vet bara inte hur man gör det. Ibland funkar det, men det är undantag mer än regel.

Ibland, vid ytterst få tillfällen har det bara kommit sig naturligt, diskussionerna dör inte, ämnena kan avlösa varandra och det bara går att prata på. I 99% av de fallen är det för att motparten är drivande, den andra är pratsam, driven, tar för sig vilket gör att det inte blir så stor press på mig och jag kan bli delaktig på ett helt annat sätt.

När ett samtal med mig blir sådär tyst, då betyder inte det att jag inte vill prata, det betyder inte att det är jobbigt att prata (åtminstone inte på det viset) det betyder bara att jag inte kan komma på ett enda ord att säga… hur mycket jag än vill prata med personen så vet jag inte vad jag ska säga. Det jobbiga är ju just precis det, att jag faktiskt vill höra den andra personens röst, men jag klarar inte av att hålla diskussionen levande så att jag får det.

 

Socialt otränad kan det ändå ligga lite sanning i, min fritid spenderar jag ju trots allt i princip helt och hållet enbart med mig själv. Nu är jag ledig vilket innebär att mer eller mindre all mänsklig kontakt jag haft (bortsett från telefon) har på ett eller annat sätt varit tvingad om man nu kan kalla det för det. Jag blir mer och mer inbunden, mer och mer instängd, och det hjälper egentligen inte att umgås med vem som helst, jag skulle behöva umgås med någon jag vill umgås med…

Och jag hatar att de senaste månaderna, sedan den där dagen i mars, har gjort mig än mer ensam, och har gjort att det är så mycket mer komplicerat att ha kontakt med den människa jag faktiskt hade kontakt med dessförinnan. Att det blir mer och mer likt många andra kontakter, där jag inte vet vad jag ska säga, hur jag ska göra…

Och då är bara det den promillen av alla problem och jobbiga känslor jag brottas med. Roten till problemet är väl kanske något helt annat.

2 svar to “Socialt missanpassad”

  1. Lissie said

    Jag tror helt klart att det är en träningssak, att prata med och förhålla sig till människor, men samtidigt är alla olika. Vissa är mer pratsamma, andra är lyssnare. Man kan nog inte ändra på sin personlighet, men man kan säkert öva sig till viss del. Skriv upp lite frågor eller ämnen att prata om i förväg, berätta om något – vad som helst…ibland får man liksom börja någonstans och se vart det leder, även om det inte blir perfekt alla gånger. Fast åh, jag förstår att det är skitsvårt. Men det blir lättare ju mer man övar!

    Du behöver såklart inte dela med dig av lösenordet. Ibland behöver man bara skriva av sig, utan att det når någon. Fortsätt med det om det känns bra 🙂

    Och du hade helt rätt, ödmjukhet fungerade mycket bra 🙂

    • Virulence said

      Jag försöker hoppas att det är en träningssak. Att även om alla är olika så kan man lära sig delar av det.

      Problemet med att berätta om något tror jag att jag har varit inne på tidigare i bloggen, det är svårt eftersom det finns väldigt lite att berätta om som gäller mig, kring mitt liv. Klart man kan prata om annat, men det gör det lite svårare.

      Däremot kan det slå åt båda håll när det gäller tjejer jag är intresserad av. Jag har en tendens att komma ihåg alldeles för mycket av vad de säger… vågar jag bara fråga om saker så brukar ju det funka hyfsat, men det är det inte alltid jag gör.

      Precis =)

      Låter bra =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: