Minnen

Ikväll är jag inte fylld av lika hårda känslor som dödslängtan eller självhat eller liknande. Ikväll är jag mer fylld av sorgsenhet, ikväll är jag lite ledsen. Jag har precis lyssnat på en vacker låt, jag har lyssnat på mycket musik ikväll, men jag har lyssnat till en vacker låt jag fick skickad till mig för ett antal månader sedan, jag har fällt några tårar och tänkt tillbaka på ögonblick. Framförallt ett, eller två, ögonblick som på något sätt innefattade något fint och sorgligt på en och samma gång. Egentligen är det två ögonblick, och egentligen kanske det andra var mer påtagligt på vissa sätt, men det första ögonblicket var ju trots allt det första, den första gången.

När jag inte är uppslukad av de där hårda känslorna utan mer ledsen så känner jag mig också mer sårbar, mer fragil. Som att jag bara än mer skulle vilja ha någon här, få vara svag, få stödja mig mot någon, vara nära. I brist på annat får man krypa ihop och göra sig så liten som möjligt, på något sätt ungefär som att man åtminstone vill komma sig själv så nära som möjligt rent fysiskt. Fosterställning eller liknande är bra på det viset, man kryper ihop, blir nära, kan på något sätt gömma sig, avskärma sig från verkligheten.

Egentligen borde jag sova, och egentligen kanske jag vill det. Ändå kan jag inte sluta sitta här och lyssna på musik.