Sundae

Den här helgen har hittills varit fruktansvärd. Gårdagen framförallt. Jag vaknade alldeles för tidigt, och vaknar jag nu och det inte är mitt i natten så är risken stor att jag inte somnar om, det är alldeles för många tankar, för jobbiga tankar och för intensiva tankar för att jag ska somna om.

Det är en helg med känslor av tomhet, ensamhet, övergivenhet, uppgivenhet, längan… trängtan, saknad, självhat, tvivel, dödslängtan och mycket annat. Ofta många känslor på en gång, samtidigt. Att känna att jag inte duger, inte är bra nog, att det finns andra som är så mycket bättre, på precis alla sätt som finns.

Att känna igen vissa saker från förr, att känna att man sett vissa saker tidigare, men ändå inte märker det. Att känna sig tillfällig, bra i brist på annat, utbytbar.

Att hata sig själv för den jag är, att hata mig själv för att jag är naiv, att hata mig själv för att jag inte inser saker, för att jag hoppas på saker, vill saker. Jag vill saker så galet intensivt, vill dem så att det är få andra saker som spelar någon roll… det blir aldrig som jag vill…. aldrig, det gör mig så ledsen, uppgiven och uppgiven.

Det här inlägget är bara ren galla utspydd, men det äter upp mig inifrån, jag behöver få ur mig det.