Back in business

mars 12, 2013

Det var länge sedan jag senast skrev ett inlägg nu. Som jag tidigare envetet påstått så är bloggen en ventil, ett ställe där jag skriver när jag behöver få ur mig saker, när det blir för mycket. Att jag inte har skrivit på länge kan alltså många gånger vara ett bra tecken (inte alltid), så är också fallet den här gången. De senaste månaderna har livet varit ganska bra.

Ganska bra, det är enormt stora ord för mig att använda, ordet ”bra” överhuvudtaget när det kommer till mitt mående, jag vet inte om jag kan påstå att jag ens mått ”ganska bra” som ett mer generellt mående (alltså bortsett från enstaka ögonblick) sedan strax efter jag gick ut gymnasiet. Helt enkelt kanske det har varit min bästa tid i mitt vuxna liv. Närminnet kan vara lurigt ibland så jag ska inte svära på det, men tveklöst en av de bättre perioderna i mitt vuxna liv.

Med tanke på inledningen av inlägget kanske det inte är så svårt att räkna ut att det faktum att jag nu skriver ett inlägg igen inte är ett bra tecken.

Efter en lång tid (enligt mitt sätt att se det) som varit bättre kom så helgen som precis var. Det var så många bekanta känslor, ensamhet, tomhet, en känsla av att mitt liv inte har någon mening, att jag inte har något att visa upp med mitt liv. Det där sista, det har ingenting med att visa upp det för någon annan att göra (även om det vore kul att ha något att prata om med andra människor) utan mer för mig själv, något jag kan se tillbaka på… och mitt i alla dessa känslor en sån ensamhet, en ödekänsla. Att sitta i sin lägenhet och på något sätt känna människor leva sina liv helt frånvänt mig, att känna att mitt i allt det där jobbiga står jag ensam, det finns bara tomhet som stöd.

Jag gick in i den här veckan lite sargad, lite sådär uppgiven och allmänt less. Men det här var ju faktiskt en bra vecka, den här veckan lovade gott, och den skulle bara bli bättre och bättre, helgen skulle vara precis allt det där som helgen jag precis upplevt inte var. Jag stökade ändå undan i helgen, fixade tvättid, handlade.

Men jag ska medge, bortsett från att jag hade en jobbig helg med jobbiga känslor så var det något annat som gnagde, något som kändes fel.

Måndagen kom, måndagen började stillsamt, inte jättepositivt egentligen, gav mer tid åt liknande tankar som under helgen. Sedan blev det bara värre. När allt vänds omkull på en sekund, när alla de där månaderna som varit bra, all den tiden blir fylld av annat. När ensamhetskänslan förstärks, självtvivel, en känsla av att helt enkelt inte duga, att kunna bli utbytt på väldigt kort tid.

Det sista gör mig så konfunderad. Vad är egentligen verkligt, vad är sant. Saker jag inte förstår, men så är jag å andra sidan uppenbarligen en jävligt naiv människa, det har jag bevisat för mig själv gång på gång. Jag fattar inte varför jag låter mig själv tro/hoppas på saker, varför jag vill saker, varför jag suger åt mig av ord så pass. Jag har lärt mig förut i vissa fall att jag kan tolka ord alldeles för bokstavligt, jag måste sluta med det, framförallt när det är positiva ord riktade mot mig, jag suger åt mig dem alldeles för lätt, tror bokstavligt på dem. Fan vad svårt, men jag måste lära mig att inte göra så.

Efter det där ögonblicket, i går, när allt kastades omkring, spenderade jag en halv dag med att försöka svara på saker på jobbet med en klump i halsen, det var en ny upplevelse. Så många tillfällen när det var nära att brista, så många tillfällen när blicken bara fastnade i tomhet, jag kunde inte fokusera, inte producera någonting, jag kände mig som världens sämsta arbetare.

På vägen hem var det nära att brista igen, men jag höll ihop. Men så låste jag upp dörren till lägenheten, gick in och stängde om mig, och på en gång brast det, jag gick sönder och tårarna rann… det var längesedan nu faktiskt. Senaste gångerna jag gråtit har det ändå på något sätt vart något jag velat få ur mig… nu brast det bara, jag gick sönder och kunde inte hålla tillbaka.

Den här dagen var konstigare, för jag har inte varit ensam förrän i princip nu ikväll. Hela arbetsdagen kämpade jag emot tårarna, att inte gå sönder igen. Jag har inte gjort det än, och nu är jag mest matt.

Jag skrev att jag fixat tvättid inför helgen. För ungefär en månad sedan bytte jag sängkläder så att de skulle vara nya och fräscha, det var inte en slump att jag gjorde det då. Jag hade tänkt vänta med att byta sängkläder igen till den här veckan för att de på nytt skulle vara fräscha, det var inte heller en slump.

Varför skriver jag det? För att imorse innan jag gick till jobbet så kände jag att det var lika bra att plocka ur de gamla sängkläderna redan då så kunde jag bädda nytt nu ikväll. Det sista som låg kvar i sängen var en kudde i sitt örngott. Ett ögonblick jag bävat inför sedan måndagen. Jag tog kudden till mitt ansikte, luktade, luktade lite till. Tog av örngottet och luktade en sista gång, sedan lade jag örngottet i tvätten och kämpade emot tårarna samtidigt som jag insåg att det örngottet aldrig kommer lukta så igen.

Ett svar to “Back in business”

  1. Isnogood said

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: