.

augusti 26, 2012

Ibland kan det gå en tid av ensamhet då det ändå funkar ganska bra, då jag kan leva med det och på något sätt finna mig i att sysselsätta mig med saker för mig själv. Men ibland efter en sådan period så tar det en sämre vändning, den här veckan är ett rätt bra exempel på det. Den här kvällen då det är många känslor av att är det såhär det ska vara? Är det här vd livet har att erbjuda? Många känslor av att livet faktiskt inte är värt att leva. Jag konstaterar just det ganska ofta, men jag lever vidare med någon sorts svårdefinierat hopp.

Helt plötsligt kan den där veckan som faktiskt gått ganska bra framstå som väldigt tom, väldigt innehållslös (för att den är det). Det är konstigt, hur det kan vara okej då, men när man sedan fylls av den där jobbigare ensamhetskänslan hur tillbakablickarna ser på det på ett annat sätt… på vad som känns som ett mer ärligt sätt.

Jag har egentligen inget emot en sådan kväll som jag hade för någon dag sedan, där jag släckte ned lägenheten, såg på ett par filmer och drack gott, sådär för mig själv. Det hade varit kul med sällskap, men jag har inget emot att göra mig själv. Men när all fritid varje dag spenderas i ensamhet så blir det svårare och svårare till slut också att kunna uppskatta sådana saker. Jag gör det, på sitt sätt, men det är mest för att alla kvällar inte ser ut så. Om jag gjorde det varje kväll så skulle även det kännas väldigt tomt och ensamt.

Jag skriver sällan om tankar kring döden eller självmord, dels för att det är känsligt, men även för att det är så mycket mer komplicerat. För mig är t.ex. tankar kring självmord inte nödvändigtvis samma sak som självmordstankar… Men jag finner ofta en ro i sådana tankar, kring att dö, men trots det vill jag ändå påstå att det är många år sedan jag hade seriösa självmordstankar… dödslängtan är svårare… jag känner mig mer likgiltig inför att leva nuförtiden, jag bryr mig helt enkelt inte.

Men jag finner en ro i att tänka på det när jag mår sämre… som i kväll. När det blir lite mer påtagligt att jag egentligen inte kan komma på varför jag ska leva, annat än det där hoppet som jag litar mindre och mindre på.

Men jag är en drömmare, så hoppet finns envist kvar. Det sägs ju att hoppet är det sista som lämnar en, jag kan så väl förstå det. Med hoppet har jag svårt att se anledningar att leva, men utan det?

Jag förstår inte ens vad som när det där hoppet, förmodligen för att det inte är någonting alls som gör det, förmodligen för att det är så att det sinar, det bara gör så väldigt sakta.

12 svar to “.”

  1. Isnogood said

    Åh.. Det här såg jag nu först. Önskar det fanns något jag kunde säga… Kram

    • Virulence said

      Ibland räcker det bara med ord vilka som helst, som de där.

      Kram

      • Isnogood said

        Vet du, det där inlägget får mig att gråta idag med. Om det bara fanns något jag kunde göra för dig! Jag har kommit att bry mig mycket om dig trots att jag inte har en aning om vem du är. Det känns som jag läst din hemliga dagbok här genom bloggen. Och trots att det är sorgligt innehåll tycker jag mycket om att läsa dina ord. Jag ser mycket fram emot våra små konversationer via bloggen. Om du behöver en vän i cyberrymden finns jag här 🙂 Och erbjudandet står fast, om att bli mailvänner. Du styr 🙂

        Kram på dig ”Virre”!

      • Virulence said

        Jag vet inte om det egentligen är ett bra tecken att bloggen får dig att gråta, men jag uppskattar dina fina ord.

        Jag skickade ett mail till den adress du angett (så hoppas jag att det dessutom är din mail :P). Som jag skrev där, det finns både fördelar och nackdelar med mailkonversation..

        Kram

      • Isnogood said

        Redan svarat 🙂

  2. Laure said

    Jag har kommenterat här förut. Är tjej.

    Jag är ofta en aning skeptisk till män som bara är utomlands i två dagar och hittar kvinnor som de direkt presenterar som sitt livs kärlek och gifter sig med efter några veckor. Men i ditt fall så skulle det kanske vara en bra idé? Du behöver ju inte en kvinna som du älskar bottenlöst och som älskar dig tillbaka. Du behöver någon som lever med dig och ser dig, någon som du kan äta middag med varje kväll och prata med när du måste ventilera. Du verkar ju vara en hyvens kille, och behöver kanske träffa kvinnor i kulturer där dessa är mer vana vid blyga eller ensamma män, och vet hur de ska uppmuntra dig till att umgås med dem? Det behöver inte vara ”importfru”-scenario, det blir vad du gör det till.

    Bara en tanke. Jag anser att alla får göra som de vill, åt både ena och andra hållet. Och jag påstår inte att svenska kvinnor är dryga eller otåliga, eftersom jag själv är en och är glad och trevlig.

    • Virulence said

      ”Behöver” är ett spännande ord om man börjar fundera på det.

      … men det är vad jag vill ha. Jag vill inte ha ”någon”, jag vill ha någon speciell. Jag vill ha hon som jag älskar bottenlöst och som älskar mig på samma sätt.

      • Laure said

        Det finns ingenting som säger att den kvinnan inte står att finna i en annan kultur. Men jag förstår. I slutändan så kan ju jag inte veta hur din livskamrat ska vara.

      • Virulence said

        Självklart är det så, men som du också skriver ”man är utomlands i två dagar och finner någon”.
        Lite överdrivet kanske, men på sitt sätt är det ju så, att man flyttar kanske inte utomlands ett par år för att finna någon.

        Men för min del behöver jag ju ofta tid för att kunna falla för någon, lära känna personen, komma lite närmare. Det kan gå fortare ibland, självklart, men att jag är tveksam till det har ingenting att göra med vilken ”kultur” man finner personen i, utan snarare i själva upplägget.

        Hur ska jag, som dessutom är som jag är, kunna finna kärleken utomlands? Om jag nu inte ger det gott om tid, vilket jag inte ser som en direkt möjlighet.

  3. Knutsson said

    Hör vad du säger o menar ,stämmer på mig nästan fullt ut ,ja finns om du behöver ,kram

  4. sandra said

    Hej!! har läst igenom några av dina inlägg här å kände att jag ville svara. Jag googlade runt lite för att jag också kan känna igen mig i känslan av rädsla att inte finna rätt. Men när jag läser dina inlägg blir jag nedstämd. Alltså DU måste först å FRÄMST jobba med att lära dig tycka om dig själv. Om du inte älskar dig för den du är så kommer ingen annan att göra de heller, du speglar ju dig själv när du träffar andra, när du skriver här osv. Sedan så tänker jag också att när man träffar någon så kommer de inte lösa alla problem, man kommer känna precis samma sak, ensamhetskänslor å nedstämdhet försvinner inte. Tänk på allting du har försök och se det och var tacksam för det sedan så måste du INSE att du är precis lika bra som alla andra, alla är lika värdefulla. Man måste hitta sin plats på jorden och sina braiga egenskape,r, för alla är bra på någonting. Kan du inte starta en blogg där du belyser fördelarna med singellivet och där du försöker fångs ljusglimtarna i livet och tro på dig själv? Det kommer spegla en annan bild av dig!!! LYCKA TILL , God bless you:))

    • Virulence said

      Hej

      Jag har skrivit det några gånger förut, kanske främst i kommentarer, men jag har generellt svårt för klyschor, och bland de jag har svårast för är just ”Man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det” (ibland är det ”…innan man kan älska någon annan”). Den varianten du har vet jag är direkt felaktig, jag har sett många exempel på personer som avskyr sig själv men som är älskade. Jag kan absolut både köpa och förstå att det bara är till ens fördel om man kan tycka om sig själv, men att det inte går att älska/vara älskad för att man inte tycker om sig själv? Så okomplicerat är det inte…

      Självklart kommer inte alla problem att försvinna om jag skulle få en partner… men väldigt många saker kan jag leva med och kompromissa med, som t.ex. ensamhet när det gäller vänner. Den ensamhet som sliter sår i mig är den som gäller kärleken. Och om jag träffade någon, så skulle det uppfylla den enda stora drömmen jag har, vet du vad det skulle göra? Det skulle ge mitt liv en mening, det skulle få mig att känna glädje att vakna varje morgon, det skulle få mig att längta och vara lycklig.

      Allt det skulle göra att de där andra sakerna som ger mig ångest, de skulle jag kunna klara av mycket enklare för att… den där stora drömmen jag har, d.v.s. det där som egentligen spelar någon roll i mitt liv, det skulle jag ha.

      Klart jag skulle kunna skapa en blogg till… men fördelarna med singellivet? Jag vet inte om jag an komma på någonting där såhär på rak arm…

      Tack för din kommentar i alla fall och dina välmenande ord/lyckönskningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: