När livet är som livet är

juli 18, 2012

Den senaste tiden har inte varit så väldigt bra (litotes, jag använder mig ganska naturligt av sådana), jag har grubblat mycket, ensamheten har känts väldigt påtaglig, och livet i allmänhet ganska meningslöst. Inte bara som ett uttryck för dåligt, utan helt enkelt utan mening. Livet innehåller väldigt lite, och det lilla innehåll som finns är samma mer eller mindre varje dag. Just nu under ledigheten så finns det dessutom en komplikation som gör det lite svårare att hitta på något, jag bor inte i min egen lägenhet för stunden av olika anledningar. Som tur är har vädret varit ganska dåligt, men jag hade ändå ett framför mig hur jag kunnat gå ut och gå lite i alla fall i den stad där jag bor under min ledighet. Nu bor jag inte i den staden för tillfället, och här där jag befinner mig känns det som det knappt finns något att sysselsätta mig med utomhus. (lite omständigt att förklara utan att vara mer specifik, vilket jag inte vill vara)

Jag har skrivit tidigare om min relation till tårar som är lite märklig. För ganska många år sedan nu när jag mådde som sämst grät jag i princip varje dag, och sällan bara en gång. Innan det grät jag aldrig, efter det gråter jag ibland, men då oftast till t.ex. en sorglig film eller liknande. Eftersom mitt mående varit som det varit under en kortare tid nu så spenderade jag en del av gårdagskvällen med att titta på klipp jag egentligen tycker om, underbara klipp, men som framtvingade tårarna för första gången på ett bra tag. Men det slog mig… ett klipp som handlar om t.ex. ett sorgligt dödsfall får mig inte att börja gråta… men klipp om kärlek, både besvarad och obesvarad får mig att göra det. Vackra klipp på besvarad kärlek kan få mig att börja gråta och känna en frustration över att jag aldrig får uppleva det, att det aldrig blir min tur. Det kan ge mig en väldig trängtan efter något som det känns som jag aldrig kommer få uppleva, men som det känns att alla andra får uppleva, åtminstone någon gång då och då, om än i små doser.

Jag började fundera, gråter jag över scenen, eller gråter jag över min patetiska ursäkt till liv? Över mitt patetiska jag som aldrig lyckas? Det känns faktiskt mer som det senare.

Mycket av ovanstående har också att göra med att jag tänkt alldeles för mycket på den tjej jag arbetar med och som jag har känslor för som jag har skrivit om tidigare. När jag vaknar tänker jag ofta på henne, innan jag ska somna tänker jag nästan alltid på henne (även när jag försöker intensivt att tänka på annat), många långa stunder under dagarna. De där drömmarna jag aldrig drömmer, jag kommer ju nästan aldrig ihåg vad jag har drömt, där har hon också funnits, och det är anmärkningsvärt, jag kommer som sagt nästan aldrig ihåg mina drömmar, men under ungefär två veckor nu har hon funnits i ett par stycken som jag då också kommit ihåg.

Idag, för att knyta ihop styckena. Var jag in till den stad där jag bor, en kort visit som jag var tvungen att göra. Utomhus spenderade jag ungefär 20 minuter totalt (till och från bussen) och på ett område där det är ganska lugnt för tillfället, jag stötte alltså inte på så väldigt mycket människor under de korta promenaderna. Men på väg tillbaka till bussen stötte jag på en tjej som kom gåendes tillsmmans med en kille och en barnvagn och det blev precis så på sekunden att våra vägar korsades… Tjejen som kom gåendes var just hon. Hon som jag har känslor för, denna underbara tjej, troligtvis tillsammans med den kille hon träffat, jag frågade inte, och hon berättde inte, men det blev så precis på skunden att vi ändå fick heja och utbyta lite artighetsfraser. Jag hade en del för mig i den där staden, och hade något av det bara tagit tio sekunder längre så hade de hunnit passera när jag kom dit där vi möttes. I en hel stad, med lite människor i just den delen av staden, där jag bara spenderade en kort kort stund, så var det ändå just henne jag var tvungen att springa på.

En del av mig vill ju egentligen inget hellre, vill inget hellre än att träffa henne… en alldeles för stor del av mig för att det egentligen ska vara hälsosamt. Men jag vet ju vad det här innebär, det kommer inte bli lättare att tänka mindre på henne nu, och jag kommer inte må bättre av det…

I går när jag gick och lade mig tänkte jag att i morgon, alltså den här kvällen/natten, skulle jag dränka mina känslor med alkohol. Jag tror inte oddsen för att det inträffar har minskat.

18 svar to “När livet är som livet är”

  1. Isnogood said

    Snubblade in på din blogg… Fastnade i texten och blev så berörd. Var tvungen att lämna ett avtryck innan jag läser vidare. Kram //L

  2. Isnogood said

    Nu har jag läst varenda ord i din blogg. En glimt av en värld så annorlunda min. Jag försöker förstå. Träffas i hjärtat av det du skriver, har gråtit flera gånger genom dina texter. Av empati, medmänsklighet eller vad jag nu ska kalla det för. Ditt skrivspråk är fängslande och känslorna du förmedlar är så oerhört sorgliga och berörande.

    Sänder mina varmaste kramar och ett tack för att jag fått ta del av dina tankar. // L

    • Virulence said

      Inlägg sedan 2007, runt 175 stycken och dessutom inte särskilt många korta sådana… helt sanslöst om du läst allt det på bara någon dag.

      Tack för dina fina ord i alla fall, de värmer.

      • Isnogood said

        Sanslöst? Nej, läsa är vad jag fördriver nätterna med, är inte så bra på att sova…

      • Virulence said

        Det är sanslöst dels för mängden text och tiden du avverkat den på… men i min värld också på grund av innehållet. Att någon ens tar sig tid att läsa igenom det.

        Jag har inga problem med att sova själv, faktiskt, däremot kan jag ha väldigt svårt för att gå och lägga mig, framförallt om jag är ledig…

  3. Isnogood said

    Nå nu är det ju just tid jag har gott om på nätterna, eftersom jag har svårt att sova. Och det är just läsa jag gör för att i alla fall ligga still i min säng ( räknas nästan som sova…?)

    Gjorde en larvig uträkning på läsandet bara för din skull;

    Antal inlägg: 200 (lätt och bra siffra)
    Lästid per inlägg: 2min (går nästan min ära förnär, är snabbare)
    200×2=400min
    60min på en timma
    400/60=6,7timmar

    I sådana fall ( om jag läste allt i ett svep) jag en halv natt på dina texter (vänligen beröm mig för den högst pedagogiska och ack så vetenskapligt korrekta uträkningen :-p)

  4. Isnogood said

    I sådana fall ( om jag läste allt i ett svep) SPENDERADE jag en halv natt…

    • Virulence said

      Du kanske inte bör spendera halva nätter på sånt om du börjar tappa ord av det 😉

      Det är en sak att ha tid, oavsett om det är på natten, morgonen, eftermiddagen.. ja du förstår. Men att spendera den på mina texter, mina ord? Bara det i sig känns, märkligt (för mig), men fick du ut något av det så är väl det nog antar jag.

      När det gäller vetenskapligheten i din uträkning sååå… eeeh, nästa fråga tack 😉

      Pedagogisk var den dock så det förslår!

      • Isnogood said

        Nej usch så förargligt att tappa ord när jag skulle mästra 😦 Nåja, jag kom ju på det själv i alla fall!

        Jag slukar alla sorters texter om nätterna, ömsom böcker, allt från deckare till kärleksromaner, ömsom bloggar, om allt mellan himmel och jord, ömsom fakta om vad som nu för tillfället intresserar mig.

        Att jag fastnade här var en slump, Googles fel! Sluta genast påpeka att det är märkligt, annars känner jag mig ju som någon stalker/crazycatlady/nörd/övriga läskiga figurer!! :-O

        😀

      • Virulence said

        Nejdå, inte tror jag något sånt om dig.

        *drar ned persiennerna och kikar försiktigt ut genom dem*

  5. Isnogood said

    Åh så taskigt!

    Dra genast upp persiennerna! ( annars är ju min nya kikare köpt förgäves!) 😉

    • Virulence said

      Jag hoppas den var inhandlad i något mer syfte, annars tror jag risken är att du skulle känna att det var bortkastade pengar *host*

  6. Lissie said

    Jag tror att jag läste alltihop i din blogg, från början till slut, den gången jag hittade hit. Du har en otrolig förmåga att förmedla känslor genom ditt skrivspråk. Jag tycker inte det är så konstigt att fastna i en text sådär… men jag förstår din känsla, att någon har tagit sig tid att faktiskt läsa, lyssna, och bry sig, det känns sanslöst. Och stort. Ta till dig komplimangen!

    • Virulence said

      Jag blir glad, på sitt sätt, av att någon blir berörd av mina ord, så jag tar till mig det. Men det känns ändå lite konstigt, en del av mig har svårt att förstå hur den hä bloggen kan vara läsvärd för någon.

      Men tack för dina fina ord, de värmer, jag lovar.

  7. Lissie said

    Tack snälla du för din kommentar! Jag kommer nog fortsätta kika in i din blogg, även om jag inte skriver själv längre. Och förhoppningsvis skriva något lite uppmuntrande 😉

    Jag vill förresten ge dig ett boktips. The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky. Du kanske inte ens läser böcker. Jag vet inte. Men jag läste den precis och tyckte den var fantastisk. Någonting sa mig att just du nog också skulle gilla den! Kram

    • Virulence said

      Det uppskattas, att få se något litet livstecken från dig ibland =)

      Jag brukar ha svårt att avsluta böcker jag börjat läsa, men jag kikade lite om den och den lät intressant, kanske får kika lite närmare på den =)

      Kram!

  8. Isnogood said

    Stalkar förbi och skriver hej 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: