Party!

maj 4, 2012

I morgon ska jag på en social tillställning.. eller helt enkelt, en fest. En speciell fest, en sådan sak som 99 % brukar se fram emot, själv känner jag bara ångest inför den. Jag vill bara att det så snart som möjligt ska bli söndag så jag får komma hem och ha ångest över hur dåligt det har gått.

Ganska ofta kan jag lite försiktigt se fram emot fester och liknande normalt sett (de fåtal gånger det inträffar), men lite beroende på sällskap, festens utformning eller liknande så kan jag även känna ångest inför det. Som mitt liv ser ut i dag så blir jag ju aldrig bjuden på ”vanliga” fester (jag får det nästan att låta som det funnits en tid då jag blivit det, men det är inte direkt sant). När jag blir bjuden så är det snarare för att det inte går att inte bjuda mig, och då brukar det ju vara mer speciella fester än bara en helt vanlig hemmafest med vänner (vänner jag iofs inte har så det kanske inte är så konstigt).

Men festen i morgon känns jobbig, av många orsaker. Upplägget känns jobbigt, det känns som det finns en risk att det kommer kännas som man måste prestera något, detta i kombination med människor jag egentligen inte känner så jätteväl och i kombination med att det bara är killar, och dessutom på ett sådant sätt att det känns som det kan bli väldigt ”grabbigt” (jag vet knappt hur man hanterar sånt längre, jag känner mig bara heeeelt malplacerad) gör att jag bävar…

Om jag inte är sådär jätteöppen normalt sett så kommer jag här måsta vara en person jag inte kan vara, jag kommer sannolikt känna mig malplacerad, rätt värdelös och bara vilja att plågan ska ta slut.

Killarna i sig är jättebra på många sätt… det är bara det att till 90 % är jag ingenting av vad de är… till så väldigt stora delar är vi helt annorlunda, vilket blir så extremt påtagligt för att en stor del av dem är så framåt. Det kommer med största sannolikhet inte gå att undvika, att bara ta det lugnt och ta sig igenom de där timmarna på festen… det kan till och med vara så att det pikas lite på grund av det.

Normalt sett har jag ingenting emot det, att retas lite kärvänligt… men i sådana sammanhang, när jag känner mig totalt fel och värdelös så förstärks den bilden bara när omgivningen bekräftar det, även om det är kärvänligt retsamt så i ett sånt läge så suger jag åt mig det som en svamp.

Festen är i morgon… ändå har jag redan målat upp alla skräckscenarion… det kanske faktiskt kan gå bra? … Jag skriver det, men det är bara tomma ord, jag kan bara se det gå åt helvete.

8 svar to “Party!”

  1. Lilo said

    Jag känner igen mig väldigt mycket i din känsla. Men om man vänder på det så är de killarna isåfall till 90% ingenting av vad du är. Det handlar väl kanske om att inte kunna värdesätta sig själv, vilket jag oftast också är urusel på. Jag hoppas du får det trevligt iallafall, man vet ju aldrig innan 🙂

    (Säger hon som inte heller lever som hon lär)

    • Virulence said

      Kanske är det så. Samtidigt är det svårt att göra det när man är i ett sammanhang där det är just j a g som inte hör hemma. Där alla andra framstor som normala, och där jag blir undantaget.

      • Lilo said

        Ja. jag vet… jag brukar också känna precis så. Ibland önskar jag bara att man kunde vända på det hela och kalla de andra onormala. När jag var liten älskade jag sagan om Pricken, den prickiga kaninen som inte hörde hemma bland alla vita kaniner. Men det är ju lite mer komplicerat när man ser ut som en människa men känslan av att höra ihop inte finns där.

      • Virulence said

        Problemet är ju att om det är jag som sticker ut så är det jag som är onormal. Det handlar nog snarare som du skrev i första kommentaren om att värdesätta sig själv. Att det på något sätt inte måste vara negativt att vara onormal.. kanske…

  2. Lissie said

    Hur gick det då?

    • Virulence said

      Haha, jag misstänkte att jag kanske inte skulle kunna skriva ett sånt här inlägg utan att också redogöra hur det gick 😉

      Det gick sådär… första delen av dagen gick ganska bra, eller helt okej åtminstone. Jag tog ganska lite plats men det gick ändå ungefär så okej som det kan gå (med mina mått mätt). Däremot ju längre kvällen led (och kvällen/natten blev lång) så gick det på något vis sämre och sämre.

      Det var flertalet gånger vissa av dem försökte inkludera mig på olika sätt där jag inte visste själv hur jag skulle inkludera mig. Vilket ledde till att jag kände mig mer och mer misslyckad och mer och mer som att jag inte hörde hemma.

      Jättesnällt av dem att försöka på sitt sätt, men eftersom jag inte lyckades själv så blev det bara än mer påtagligt att jag inte riktigt hörde hemma…

  3. Lissie said

    🙂 Hehe, nej, det blir ju svårt att inte komma med rapport!

    Men du, det var ju ändå en vinst att du gick dit! Se det så!

    • Virulence said

      Jag brukar försöka se det så, samtidigt var det här en sådan fest lite som jag skrev ovan, å ena sidan gick det inte att inte bjuda in mig… och för min del så var det lite så att jag inte kunde tacka nej… men men, jag är halvvan vid den typen av misslyckanden så mycket av det har jag lagt bakom mig. Det finns annat jag har betydligt svårare att hantera..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: