Påverkar ensamheten jobbet?

mars 23, 2012

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som jag kände nästan lämpade sig bättre i att göra ett nytt inlägg av (inte för att det stoppat mig tidigare att skriva tapeter till kommentarssvar men..)

Frågan rörde om och isåfall hur min ensamhet går ut över mitt jobb, och hur jag isåfall hanterar det.

Jag känner igen problematiken, att inte ha några vänner, ingen kärlek, gör att man inte egentligen har några upplevelser, inga händelser eller liknande som man kan prata om. Om inget händer i mitt liv, vad pratar jag då om? Jag hanterar det på ett par sätt, men enkelt sammanfattat kan man säga att… jag pratar helt enkelt inte om mig själv.

Jag är också rätt tystlåten, och det har såklart inte blivit enklare av att spendera väldigt mycket tid i ensamhet. Men jobbet är faktiskt en sån sak som är en väldigt positiv del i mitt liv, främst tack vare mina arbetskamrater. Jag hanterar problemet som beskrevs i kommentaren på så sätt att jag använder mig av artighetsfraser, pratar jobb och försöker skämta däremellan.

Det räcker väldigt långt för min del, för det är ju ändå någon sorts kontakt med andra människor. Men även om man kan hamna i olika djupa diskussioner ang jobb eller händelser i omvärlden, roliga diskussioner eller bara trevliga diskussioner så blir de sällan särskilt personliga. Hur jag mår och vad som hänt med mig är ofta avklarat på max någon minut i början av dagen (och även om jag som person har svårt för att tala osanning så är det där ämnen som jag svarar väldigt svävande på).

Artighetsfraser som de ovan är snabbt avklarade för egen del, men är sånt jag också frågar och har man bara rätt motpart som kan hålla en diskussion levande så kan man verka delaktig i den trots att man inte gör så mycket annat än startar den med en fråga (och kanske håller den vid liv med någon följdfråga). Det här, och det skämtsamma, är väl det närmaste en normal människa jag kommer att vara… det är skitsvårt, för jag känner mig totalt socialt missanpassad många gånger. Och det händer att jag sitter i fikarummet under en fikapaus och säger exakt 0 ord (eller kanske då 3-4 ord, t.ex. ”hej”), det händer ganska ofta.

Problemet som beskrevs i kommentaren löser jag faktiskt oftast med att prata jobb. Att fråga eller hjälpa andra, eller att kommentera saker till andra om jobbet. Vilket har lett till att många frågar mig om hjälp. Det senare nämner jag för det är väldigt tacksamt med hänsyn till problemet med att vara tystlåten på en arbetsplats, en annan människa tar isåfall kontakt med mig istället för att jag måste vara den som tar första steget, och ofta är det något jag kan hjälpa till med (och jag tycker om att hjälpa andra, så jag blir bara glad att få hjälpa till och av det faktum att någon faktiskt frågar just mig).

Jag vet inte om det här inlägget gjorde det något tydligare men… jag tror på sitt sätt att det låter lite bättre än det är, för jag kämpar varje dag med situationer då jag kollapsar i det sociala spelet… och det utspelar sig i princip bara på jobbet, annars är jag ju för mig själv resten av tiden.

12 svar till “Påverkar ensamheten jobbet?”

  1. Peaches said

    Själv förstår jag aldrig varför man ska förväntas prata så mycket privat på jobbet. Jag vill aldrig prata om privata saker på arbetsplatsen, inte ens saker som andra inte anser så himla privat vill jag prata om. Prata jobb och vara trevlig mot varandra borde räcka men vissa blir tydligen inte nöjda och kräver att den tystlåtna SKA lära sig att prata lika mycket som andra. Tänk om man istället accepterade varandra som man är…

    • Virulence said

      Självklart ska man accepteras för den man är (så länge det inte går ut över någon annan), och jag tror att man många gånger kommer rätt långt med att prata jobb och vara normalt trevlig/artig.

      Men jag skulle faktiskt önska att det fanns någon som jag kunde prata med om något annat, något som faktiskt hade mer med mig att göra. Och det enda riktiga kontakt jag har med andra människor, det är ju när jag är på jobbet, så det blir kanske naturligt att det är där jag önskar att det fanns.

      Så problemet för mig handlar ju egentligen inte om att någon ”förväntar sig” att jag ska prata om privata saker… problemet är att jag aldrig någonsin pratar om dem, och jag tror inte någon förväntar sig det heller.

  2. Lilo said

    Jag tänkte på de där orden du skrev… ”socialt missanpassad”. Jag brukar kalla mig själv ”socialt inkompetent”, men när jag tänker efter så är det inte riktigt sant. Jag har visst social kompetens… i rätt sällskap. Det är bara det att det sällskapet som matchar min sociala kompetens är väldigt ovanligt, eller nästan obefintligt.

    På jobbet är jag den som sitter kvar själv på mitt rum när alla andra går och fikar eller på lunch bara för att jag inte orkar försöka delta i det sociala spelet. Jag har på nåt sätt lärt mig att det är ingen idé att försöka ens. Och jag tror att dom andra på mitt jobb har fattat att ”det är sån hon är” på något sätt…

    Men ibland har jag funderat på varför jag har så svårt för det… att spela en roll på jobbet eller att försöka vara mig själv.

    • Virulence said

      Jag brukar använda uttrycket ”socialt missanpassad” när jag är lite mer uppgiven/frustrerad. Jag kan nog föra mig med de flesta människor, men det är mer på den nivå jag beskrivit ovan, väldigt opersonligt, väldigt artigt och trevligt… men aldrig riktigt djupt eller närgånget.

      Mitt jobb är lite speciellt när det kommer till fika och lunch (det är till viss del styrt, schemalagt kan man säga… inte helt och hållet, men till viss del), vilket gör att jag helt enkelt fikar och lunchar när jag har tid, oavsett vem som råkar vara i lunchrummet eller fikarummet just då. Det leder till att i rätt sällskap kanske jag kan vara med lite mer och i fel sällskap att jag inte säger ett ord under den lunchen/rasten… men på något sätt känns det ändå oftast skönt att bara få vara bland folk… på något konstigt sätt.

      Den där ensamheten som kan infinna sig när man är bland folk infinner sig inte lika ofta på jobbet, även om jag rent krasst kanske hamnar utanför vissa diskussioner och liknande..

      Men din avslutande mening är intressant. Med allt jag beskrivit i inlägget och i mina kommentarer så kan man fråga sig… är jag verkligen mig själv? Om jag pratar jobb, arttigheter och liknande.. hur mycket av mig själv är jag då? Litegranna säkert, kanske till och med mer än så… men om ingen någonsin kommer nära mig, så måste det ändå vara en bra bit ifrån att vara mig själv helt och hållet ens för någon enstaka av arbetskamraterna (klart man inte är 100 % öppen inför alla nästan oavsett vem man är)

      • Lilo said

        Jag tror att den biten med artighetspratet är det jag har svårast för… för det är inte jag, och jag är dålig på det. Att vara sig själv är på nåt sätt ”enklare” för det är samma sak som att vara tyst för ingen förväntar sig personlighet på jobbet. Men även om jag… som du… kan känna att kontakt med andra, att ”vara med” är något bra ändå på ett opersonligt plan, så brukar jag oftast önska mig någon annanstans där jag kan delta (som mig själv) istället för att vara åskådaren.

        Kan du känna någon gång att att människor drar sig undan om dom ser glimtar av ditt riktiga jag? För jag funderar på varför jag inte gärna visar mig själv. Har nog tolkat det som att andra ser mig som skrämmande, konstig eller helt enkelt ointressant. Men jag är inte säker på vilket det är.

      • Virulence said

        Jag förstår fortfarande inte hur jag svarar på svar på mina svar (glasklart för samtliga? bra! *host*) så jag svarar såhär.

        Jag är också väldigt väldigt dålig på det där artighetspratet. Men på något sätt lyckas jag lära mig de där enkla standardfrågorna och hur långa samtal man kan ha med olika kollegor, så att det inte blir en pinsam tystnad eller så (alltför ofta) för att de där frågorna blir lite i förbifarten så att säga.

        Självklart, och lite är ju det dilemmat jag pendlar mellan. Jag är glad bara över mänsklig kontakt, men jag skulle byta väldigt mycket av det mot att bara ha en enda riktig vän. Att någon gång få vara mig själv och vara öppen inför en annan människa. Men det känns på många sätt som en ouppnåelig dröm, så även om jag skulle vilja ha mer så är jag väldigt nöjd med att jag ändå får någon sorts kontakt med andra människor.

        Faktiskt väldigt sällan egentligen. Jag skulle mer vilja säga att det handlar om min egen rädsla, och att inte våga visa de där mindre fina sidorna.
        Jag tror många gånger att det inte handlar om att folk blir skrämda av det, utan att de kanske mer blir ställda av det, att de inte vet hur de ska agera, hur de ska bete sig.

        Kanske jämförbart med hur vi ska bete oss i många mer vanliga situationer?

      • Lilo said

        Det här är ett svar på ditt svar på mitt andra svar 🙂
        Jag tror jag förstår hur du menar. Och jag har nog inte tänkt så att folk blir ”ställda” men det kanske är det jag tolkat som rädsla eller obehag. vilket resulterar i att jag blir tystare och tystare.

        Jag tycker det är synd… att du inte har någon riktig vän än, och jag hoppas att du möter den vännen någon gång.

      • Virulence said

        Och då som ett svar på ditt svar, på mitt svar på ditt svar på mitt svar på din kommentar 😉

        Eftersom vi alla är olika så finns det säkert de som tycker det är skrämmande, jobbigt, att man är konstig eller ointressant… men många gånger tror jag att det kan vara så, att folk snarare inte vet hur de ska hantera situationen.

        När jag gick i skolan, alltså grundskola/gymnasium, innan universitetet, hade jag vänner. Men såhär i efterhand kan jag nog säga att jag nog aldrig har haft en vän jag vågat vara helt öppen inför, eller knappt ens halvt öppen inför… och även den vänskapen jag hade då börjar ju vara något år sedan så att säga…

  3. Lissie said

    Fast, det där med att om man inte har några vänner eller någon kärlek…att det innebär att man inte har några upplevelser att dela med sig av, så behöver det ju inte riktigt vara. När jag gick i grundskolan/gymnasiet var jag inte den som gick på alla fester och hade ett stort socialt liv…och jag kan fortfarande känna att jag missat en massa saker. Fast en kompis till mig sa för inte länge sedan att: Men det är ju inte enbart en förlust! Alla de kvällar som du satt hemma och funderade över livet eller umgicks med familjen eller sysslade med någon annan fritidsaktivitet…dessa saker missade ju de som gick på alla dessa värdelösa fester.

    Så, ensamhet ger en ju också en massa upplevelser. De kanske inte är lika häftiga att prata om, men de är upplevelser som har format en och gjort en till en bra och insiktsfull person! Så, dela med dig om du känner för det!

    Angående din fråga… nja, jag vet inte riktigt om man kan säga att jag haft någon pojkvän. Jag dejtade killar fram tills för ungefär tre år sedan, och en av dessa skulle man väl kunna säga varade tillräckligt länge för att kallas en relation, men det är liksom tveksamt. Det var väldigt mycket för att jag trodde att det var så det skulle vara, eftersom jag inte visste något annat. Sedan drog jag mig alltid ur när det blev för allvarligt. Vet inte om det var svar på din fråga men…så gott som det går!

    • Virulence said

      Visst är det så, och jag känner ofta att jag har missat mycket, att en stor del av mitt liv när mycket skoj ska hända bara har försvunnit. Mitt liv i grundskolan/gymnasiet (universitetet eller fram till nu med för den delen) har varit och är på samma/liknande sätt.

      Men om det liv jag lever hemma inte är så jättespännande (alltså ens för mig), och en väldigt stor del av alla dagar jag lever ser ut på mer eller mindre samma sätt… då ar jag ju inte så mycket att dela med mig av heller. I viss mån håller jag med, att umgås med familjen är absolut något jag värdesätter, framförallt om jag ser bakåt nu.

      Men i dag, min ensamhet vill jag inte påstå ger mig en massa upplevelser egentligen, för om jag är ensam i 48 veckor på ett år så ser i princip alla de 48 veckorna likadana ut.. det är som när någon på jobbet frågar vad jag ska göra i helgen, det är ju i 99% av fallen ingen skillnad mot föregående helg, eller helgen innan det, eller innan det eller innan…

      Ensamhet kan absolut ge upplevelser att prata om… men i mitt fall känns det inte som det är så himla många (när jag var mindre var det en viss skillnad, men ju äldre jag blivit har det blivit mindre och mindre innehåll, mindre substans av den här ensamheten.

      Jag förstår vad du menar, och jag kan hålla med, så är det säkert för många människors ensamhet… jag vet bara inte om jag kan påstå att det gäller min ensamhet, det finns inte så mycket att prata om helt enkelt.

  4. S said

    Hej,

    jag hittade din blogg idag under dagen. Dagar som dessa när det är långledigt och man hatar den ledigheten brukar jag googla på ensamhet osv. och det är så jag fann din blogg. Jag har nog aldrig i mitt liv gråtit så för jag känner igen mig så väl i det du skriver om. Mitt hjärta blöder när jag läser dina ytterst välformulerade inlägg. Speciellt dessa om att vara olycklig kär och den där hemska, hjärtskärande känslan när man vill vara nära någon. Jag kan också känna så som du beskriver det (man vill vara så nära någon att man kan faktiskt känna hur det skulle kännas att röra vid den personen, att kyssa, att krama och ha sex med honom). I min närhet vet ingen om min ensamhet för jag ser bra ut, får ofta höra komplimanger och människor runt omkring tror att jag är den som har många vänner, byter killar på löpande band osv. Och här ligger jag i min säng, lyssnar på Birdy och gråter sönder mig själv sv den här jävla helvetes ensamheten som äter mig levande. Det är ofta jag ser ingen mening med livet. Jag vet inte ens varför jag skriver allt det här för jag är mycket bra på att gömma min ensamhet och ljuga ihop historier om trevliga helger och roliga semestrar.

    Som om det inte var nog med mitt skitliv så blir jag ofta olyckligt kär. Just nu är det i en nästan 20 år äldre man som jag har träffat endast en gång. Jag har tänkt på det här med ensamhet och olycklig kärlek. Jag tror att det hänger ihop för ju mera ensam man är/känner sig desto mer vill man bara älskad.

    Du får ursäkta mig för min långa och osammanhängande kommentar men om det är någon så är det du kanske som kan förstå mig.

    Kram på dig och gla’ påsk!

    • Virulence said

      Att gömma sin ensamhet tycker jag är ganska enkelt, jag tycker inte om att ljuga och behöver i princip aldrig göra det heller. Man behöver bara använda väl valda eufemismer eller helt enkelt inte göra så stor sak av det om/när någon frågar. Jag behöver i princip bara säga att jag haft en lugn helg/semester, efter varje helg…

      Det kan säkert vara så, att ensamheten gör att man trängtar än mer efter kärlek… farlig ibland när man inte heller vill känna sig för desperat efter det… men det nog väl kan slå över till det.

      Jag hoppas du haft en bra påsk såhär långt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: