Time of despair

januari 18, 2012

Klockan slår över, jag kan sluta för dagen och gå hem. Det är en sådan skön känsla, en lättnad och en längtan att få komma hem, ett lugn. Jag kommer hem och känner ungefär på samma sätt… bara någon timma senare är det mycket som känns jobbigt.

Med tanke på hur mitt liv ser ut så består mina dagar ofta av tid som spenderas framför någon skärm, tittandes, lyssnandes eller läsandes någon underhållning. Nästan varje dag. Det är ganska vanligt att när jag låser dörren på en fredag så blir den inte upplåst förrän jag går till jobbet på måndag.
Jag kan faktiskt leva på det här sättet många stunder, det är egentligen inget jag önskar men jag har vant mig eller stänger av tillräckligt för att bara kunna sitta för mig själv i sällskap av en skärm. Det kan gå ett par månader där jag egentligen inte har någon kontakt på min fritid annat än med familjen utan att det behöver nedslå mig alltför mycket. (det där var helt enkelt inte helt sant… kände jag när jag insåg i efterhand vad jag egentligen skrev)

Men ibland… ibland inser jag vad jag går miste om, vad jag saknar och skulle vilja ha. Ofta är det kärleken det handlar om, väldigt ofta, men ibland är det bara den där vänskapen. Jag har aldrig haft någon utanför exempelvis en bloggs skyddade anonymitet som jag pratat med om till exempel kärleken, livet eller de där jobbiga stunderna. Aldrig pratat om sådant med någon öga mot öga, eller för den delen öra mot telefonlur… Min familj har jag aldrig vågat prata med sådant om, och vem annars vet jag inte… Men det gör mig ledsen. Folk som kan ha suttit uppe till solen stiger bara för att prata.

När jag får ett sms, ett mail, när någon ringer… jag vet att det fanns en tid, för väldigt längesedan, då det kändes kul eller spännande. Det kan fortfarande hända, som hon jag skrev om för en bra tid sedan som bröt kontakten med mig, hennes mail blev jag glad av, de såg jag framemot. Annars känner jag mig mest likgiltig, jag vet alltid vilka det kan vara ifrån (det krävs inte många fingrar för att hålla reda på antalet), och det är aldrig något särskilt det gäller i alla fall.

Jag kan se, höra, vad andra människor får uppleva och det kan göra mig ledsen. Vilket i sin tur leder till att jag får dåligt samvete över en annan människas glädje, en annan människas härliga upplevelser. Det händer såklart inte alltid, för det mesta blir jag glad av andra människors glädje, men ibland så blir jag bara ledsen av det. Ibland blir jag bara ledsen över hur tomt livet kan vara.

Men jag vet inte hur man gör… det är så enkelt så naturligt för alla… men jag förstår inte.

6 svar to “Time of despair”

  1. Lissie said

    Det här är så ledsamt. Alla förtjänar en vän, flera vänner, kärlek, gemenskap. Jag vet att jag kanske skrev det någon annan gång och du kanske svarade på det, men har du någon samtalskontakt? Ibland kan man liksom behöva hjälp med att få sina relationer att fungera. För du ska inte behöva ha det såhär.

    Önskar att jag kunde skriva något lite mer konkret. Men det är så svårt det här med människor. Vilka man gillar, om de gillar en tillbaka, att sedan få det att fungera… Det är ett livslångt lärande. Men det kommer att falla på plats, så småningom.

    Kram

    • Eldregn said

      Nej jag har ingen samtalskontakt… kanske skulle det nu gå att ordna lite lättare i mitt liv (det har varit lite komplicerat tidigare att ordna i och med att ingen egentligen vet hur jag mår).

      Det är väldigt komplicerat absolut… och som jag avslutar i inlägget så känns det som jag saknar verktyg för att få det att fungera… Det är väldigt mycket som är komplicerat med relationer. Det är såklart det för alla, men för mig är det komplicerat på ett helt annat sätt än jag upplever att det är för många andra.

      Att det kommer falla på sin plats har jag nog i ärlighetens namn slutat tro på… hoppet lever, men jag tror nog inte egentligen på det längre.

      Kram

  2. Lissie said

    Jag tror inte så mycket heller om någonting. Men om hoppet finns så klamra dig fast vid det. Om hoppet kan få dig att söka en samtalskontakt, gör det! Man förlorar ju aldrig någonting på att prova och försöka.

    Om du aldrig har haft någon psykolog/kurator så kan det vara en stor upplevelse att verkligen få prata med någon om precis vad man vill, hur mycket man vill, utan pekpinnar. Att sätta ord på tankar och känslor när någon lyssnar och tar emot.

    Men jag ska inte tvinga dig eller något. Det är bara ett råd!

    • Virulence said

      Hoppet är ju på något sätt det enda jag kan klamra mig fast vid, så det gör jag… ibland på tok för mycket…

      Jag tar så gärna emot råd, och jag tog det inte som något tvång eller menat på det sättet. Jag tror säkert det kan vara väldigt skönt och bra att få prata med någon (om man träffar någon som är bra), men hur jag ska göra rent praktiskt, hur jag ska styra upp det, och hur jag sedan ska samla mod till mig… det är frågor jag inte har svar på…

      Men som sagt, jag är tacksam för din kommentar i alla fall.

      • Anne said

        Hej du. har läst din blogg ett tag och kunde inte riktigt hålla mig från att kommentera nu, för att jag känner igen mig i dina funderingar och vet hur svårt det kan vara att söka hjälp. hur man går tillväga beror förstås på var man bor nånstans. första steget, oavsett vart man bor, brukar vara att ringa vårdcentralen och boka tid hos en läkare för symtom som nedstämdhet, ångest, suicidtankar och relationsproblem. beroende på hur vårdcentralen är ekiperad så kan du direkt där få möjlighet att komma vidare till en kurator/psykolog. annars ber du läkaren att hon/han skriver remiss till psykiatrin så att du får komma dit på bedömning. de brukar ta emot om det finns långvarig och (medicinskt) svårbehandlad depression med suicidtankar (lätt till måttlig depression ligger inom primärvårdens uppdrag). understryk ditt dåliga mående och att det har pågått under LÅNG tid – du är inte fånig, dum, krävande som ber om hjälp utan insiktsfull och så handlingskraftig man kan vara i det läget du verkar vara. om du har svårt att få ihop ditt schema med en samtalskontakt eller om det är svårt att ta sig dit transportmässigt så brukar det gå att hitta sätt att lösa det, i samråd med samtalskontaktpersonen som kan komma med förslag, så oroa dig inte i förväg för sådana saker.

        ja, det är som sagt lätt att utifrån säga hur man ”ska” göra, jag menar inte att skriva dig på näsan. jag blev bara rädd för att du skulle känna motstånd mot att söka hjälp för att det kändes svårt rent praktiskt. det kan förstås finnas en rad andra skäl som gör det svårt att söka hjälp, så inga ögonbryn kommer höjas här om du inte kommer dig för att söka hjälp. ville bara ge dig en liten lykta att lysa upp en av vägarna framåt med, så att du lättare kan ta ställning till om det är den vägen du vill gå.

        kommer fortsätta titta in här, håller tummarna för dig!

  3. Virulence said

    Anne: Tack för din kommentar! Mycket matnyttigt och konstruktivt.

    Som du är inne på så är det dels en del praktiska saker (bara en sådan sak som att jag knappt vet vad vårdcentral innebär? När det finns fjorton varianter av sjukhus, psykolog/kurator eller allt vad samtalskontakter kan kallas…). Men det är klart, jag skulle kunna söka på vårdcentral och se vad jag hittade..

    Men som du är inne på, det är vissa praktiska saker (som kanske som du är inne på går att reda ut) som gör att det känns svårare… men även om det går att lösa så gäller det att kunna samla kraft att göra det… och jag är ofta sådan att jag kan måsta ha stöd för att göra saker som känns jobbiga/osäkra… och så mycket stöd finns ju inte så det blir lite av en återvändsgränd. Men någon dag kanske.

    Men du är inne på rätt spår. Att det känns svårt rent praktiskt (av olika anledningar) gör att jag drar mig för det… men jag skulle ljuga om det bara var rent praktiska bekymmer, jag behöver samla mig mod för att våga med.

    Vill bara poängtera igen att jag är tacksam för din kommentar och tog inte illa upp på något sätt av den (ang t.ex. ”att skriva mig på näsan” etc)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: