I mina drömmar kan jag nästan ta på dig, i mina drömmar kan du krossa mitt hjärta

november 25, 2011

Det brukar märkligt nog hända lite då och då. Den där underbara helt fantastiska tjejen som jag föll så hårt för för ungefär fem år sedan, hon som jag nog aldrig riktigt kommit över. Ibland kan det gå en period utan att jag tänker på henne (särskilt mycket). Det brukar nästan alltid sluta på samma sätt, precis som det gjorde den här gången, precis som det gjorde i natt. I natt drömde jag en lång och intensiv dröm om henne, den här drömmen var intressant för hon sa inte ett enda ord i hela drömmen (vad jag kan minnas), men så intensiv och så smärtsam. Jag vaknade upp och svettades, kroppen, huden verkligen brann, hjärtat slog så hårt att det nästintill gjorde fysiskt ont. Jag kunde inte somna om. Det enda positiva med att drömmen var så lång var att jag inte behövde ligga vaken hur länge som helst innan jag ändå var tvungen att kliva upp.

Problemet är att det väcker så många tankar och känslor. Mest kring ensamheten i stort, kring avsaknaden av vänskap och avsaknaden av kärlek. I dag har allt varit så mycket mer påtagligt, jag har sett tjejen jag föll för efter hon jag skrev om här ovan, och bara blivit ledsen över det, känt mig så tom. Jag har insett hur många som får uppleva kärleken, som åtminstone får någon form av bekräftelse, som får någon form av bevis på att de finns… att de duger.

Också har jag återigen tänkt på henne. Det slår aldrig fel, går det en för lång period där hon inte finns i mina tankar så drömmer jag om henne, intensivt. Jag kan knappt förklara drömmarna, det är inte de i sig som är spektakulära, himlastormande eller passionerad, nästan tvärtom. nej problemet är att de känns så verkliga. Det spelar ingen roll om drömmen bara handlar om att sitta tyst och sippa på en kopp te tillsammans med henne (har jag å andra sidan inte drömt… än…), bara drömmen i sig är så verklig… hon, är så verklig. Jag har hjärtklappning varje gång jag vaknar och har drömt om henne. Som tur är kommer jag sällan ihåg vad jag drömt.

Ensamheten har varit lite mer påtaglig annars den senaste tiden, även bortsett från avsaknaden av kärleken, så jag behövde inte det här nu. Men å andra sidan är väl aldrig timingen för det bra.

Men jag hatar mig själv för att jag saknar att ha kontakt med henne… trots att det gått många år sedan jag hörde från henne sist. Trots att det gått flera år sedan jag öppnade mitt hjärta… från det ögonblicket har jag aldriig hört något mer från henne.

Men jag saknar henne… alldeles för ofta.

4 svar to “I mina drömmar kan jag nästan ta på dig, i mina drömmar kan du krossa mitt hjärta”

  1. Lissie said

    Jag tycker du skriver så himla bra! Det har jag kanske sagt men…du får verkligen fram känslan som du vill beskriva, så att jag känner den, och känner igen den. Det är ändå lite fascinerande, att man kan tänka på någon så länge och att det fortfarande känns lika intensivt. Smärtsamt, förstås, men samtidigt fascinerande.

    Och jag förstår vad du menar, angående det du skrev i din kommentar. Att det känns tomt efteråt, som att man mest slösat tid, att själva mötet egentligen inte ledde till något annat än en stunds distraktion.

  2. alltid lämnad utanför said

    Vi är av samma skrot och korn. Jag är visserligen tjej (tror du är kille), men smärta är smärta.

    Ensam. Tar sällan kontakt med människor, och gör jag det så visar de inget intresse. De få gångerna i mitt liv som en människa har varit trevlig mot mig så har jag blivit så överrumplad att jag inte förmår hålla mig kvar i konversationen, säger att jag har bråttom och nästa gång vi ses så låtsas de inte om mig. Förstår inte hur andra som är helt knäpptysta lyckas få kompisar, pojkvänner, beundrare.

    För fem och ett halvt år sedan träffade jag killen som trängde in i min själ. Det bultade i hela kroppen när jag såg honom, och han var vänlig mot mig. På ett vänligt vis, inget starkare. Han visade aldrig något känslomässigt intresse för mig, inte ens fysiskt intresse. För tre år sedan sjönk jag ned i en utav mina djupare depressioner, och glömde då bort alla känslor jag hade i kropp och minne. Men så en natt kände jag hans närvaro i drömmen, det gjorde ont men jag var lycklig samtidigt. Ville röra vid honom, men alltid det där avståndet. När jag vaknade var jag dels glad över att bli påmind om att jag fortfarande var en människa som kunde känna, men också den där påtagliga sorgen. Sedan den drömmen för tre år sedan har jag haft en klump i magen varenda dag, han lämnar mig inte ens när jag glömmer bort att tänka på honom.

    Det märkliga är att alla tjejer som bara är ytliga, intetsägande, kåta i största allmänhet – de blir han kär i. Men jag, som kan erbjuda honom livslång kärlek, jag som ser hans innersta – jag får ingenting.

    • Virulence said

      Jag är kille, helt rätt.

      Samtidigt är det svårt. Det finnsm assor med underbara tjejer därute… ändå faller jag bara för någo enstaka. För vissa, för någon speciell.

      Jag har så starka känslor för henne jag beskriver i inlägget att det gör ont… men troligtvis känner/kände hon inte på samma sätt för mig (varför skulle hon?)… på samma sätt som jag inte känner samma känslor för andra tjejer som jag ändå tycker om väldigt mycket.

      Att jag skulle kunna lova henne evig kärlek, att jag skulle kunna ta hand om henne väldigt väl spelar kanske väldigt liten roll om hon ändå inte har samma känslor för mig…

      Kärleken är omständig på det viset… och det gör den inte på något sätt enklare…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: