The fourth dance

juli 12, 2011

Jag kom i kontakt med en tjej för en tid sedan, en väldigt genuin människa på många sätt, även om jag inte är säker på att hon skulle säga samma sak själv, hon dömer nog sig själv hårdare… och vem gör inte det. Jag tror faktiskt att jag kommit i kontakt med henne tidigare, för ett par år sedan, men att den kontakten lite rann ut i sanden. Den här gången blev det närmare kontakt som kändes väldigt givande för mig. Det blev mailande fram och tillbaka med lite halvt oregelbundna mellanrum. Det var öppna och ärliga mail, jag uppskattade dem, det kändes lite som att ha en vän. Jag känner mig ganska sorglig varje gång jag ska definiera en vän med tanke på att jag egentligen kanske inte har någon alls, men om vi ändå är lite snäll med definitionen så kan vi säga att jag har en vän. En person jag aldrig har träffat och som jag hör av ibland i alla fall.

Därför betydde den här nyfunna kontakten mycket för mig, jag har under ett par månaders tid nu kikat in på min mail nästan så fort jag kommit hem trots att jag många gånger inte haft tid/möjlighet att svara på de relativt långa mail vi ändå skickat till varandra. Men bara att få öppna mailen, se ett nytt mail och läsa det har gjort många dagar mycket lättare. I min sorgliga ursäkt till liv har det varit lite som att ha en vän, att få ha någon sorts kontakt/umgänge med en person som jag dessutom tyckt verkat trevlig.

I dag när jag kom hem betedde jag mig mer eller mindre på samma sätt, jag startade först datorn, gjorde sedan undan lite småsaker och gick sedan in på mailen för att se ett nyinkommet mail. Vi kan inte fortsätta vår kontakt längre. Egentligen (om hon var ärlig… vilket jag tror, jag har ingen anledning att tro något annat) är det inte något fel från min sida eller något jag gjort, det är något som inträffat i hennes liv… Men det gör mig så väldigt ledsen, så väldigt besviken och det känns så väldigt typiskt. För 99 % av alla människor är väl en internetkontakt något man kan leva utan, det kanske har haft en liten liten liten liiiiiten inverkan på ens liv, men livet påverkas inte så himla mycket av det (kanske inte ens något).  Men för mig blev livet precis så väldigt mycket mer tomt.

För ögonblicket när jag är väldigt färgad av mina känslor av besvikelse och sorg så känns dagarna väldigt mycket mer svårmotiverade att ta sig igenom. Livet är väldigt mycket mer tomt, och min ensamhet är sådär obehagligt påtaglig igen. När jag vaknar imorgon kommer det som så många gånger förr mest att handla om att slita sig igenom dagen tills sömnen inför nästa dags gråmodd.

Jag vill bara poängtera att hon har inte gjort något fel, var hon ärlig så tycker jag hennes skäl var… sådär… men jag förstår vad hon menar med dem. Det här inlägget handlar inte om det, det handlar om att jag är ledsen över att ha förlorat vad som kanske var en vän i ett liv där jag inte ens vet om det finns vänner. Finns det det så är det som sagt en person… som jag aldrig har träffat, jag tror att de allra flesta inte skulle kalla någon av de här kontakterna för vänner egentligen… men för mig är det det närmaste jag kommer.

Det här inlägget handlar om vad som känns som mina ständiga misslyckanden i min ursäkt till liv. Var hon ärlig så var det inte mitt misslyckande… men det känns ändå som det.
Ska man klyva hårstrån så finns det en person till jag har än mer oregelbunden kontakt med (som jag uppskattar när det sker), men det mildrar inte min sorg över att nu har förlorat hon som inlägget handlar om.

Jag vet inte vart jag vill komma med allt det här, jag är bara ledsen.

3 svar to “The fourth dance”

  1. Lissie said

    Tack för din kommentar, jag önskar dig detsamma.

    Och du skriver verkligen så att det känns. Ensamhet är så fruktansvärt jobbigt och nedbrytande att jag ibland tänker att det nog inte finns något värre. Och när man då förlorar en person/personer som har hållit en uppe åtminstone litegrann så är det ju inte konstigt att det gör ont och att man inte ser någon mening med någonting alls…

    Man får försöka tänka att det kommer nya människor. Om en dörr stängs öppnas ett fönster. Jag hoppas verkligen att det är så.

    • Virulence said

      Ibland känns det nästan som jag ”tar i” när jag skriver om ensamhet, men många gånger känns det så, det finns knappt någon jobbigare känsla. Sedan vet jag inte hur lätt det är för många ”vanliga” människor att sätta sig in i, för ensamhet känner nog precis alla människor någon gång. Men i vanliga liv finns det ändå någon vän att prata med, man stöter på kärleken med jämna mellanrum… ensamheten bryts ändå emellanåt. Det kanske är svårt för mig å andra sidan att sätta mig in i, men jag har svårt att tänka mig att det är samma sak.

      Jag har svårt att se på det på det viset, att se på det med någon form av optimism… det känns som det inte finns några garantier för någonting.

      Tack för dina ord.

  2. B said

    Kände att jag ville skriva nåt här … fast vet egentligen inte till vilket nytta. När man har bestämt sig för att ens situation är på ett visst sätt så är det tufft att orka vilja förändra den…Tankarna (de falska) har bitit sig fast och snurrar som en skiva i skallen …”tråkig”…”värdelös” …”oönskad” … och överallt tycker man att man ser tecken som bekräftar det man redan vet. Så när andra försöker peppa en och säger ”det finns kärlek för dig också!” …”du kommer träffa nån!” så känns det mer som ett hån än uppmuntran. Jag vet ….

    Jag var i tonåren när mina första nedlåtande tankar om mig själv kom. I tjugoårsåldern insåg jag att jag inte mådde bra och sökte terapi. In och ut genom rum i många år …”ingen” hade nån lösning eller förslag. Det blev mest ett ältande om livet, vänner, kärleken, mig själv. Och jag har läst otaliga mängder böcker om personlig utveckling och om psykologi för att förstå mig själv bättre. För jag vill ju inte må dåligt. Jag vill bli älskad, känna mig hel som människa, må bra, se positivt på tillvaron. Det har – tyvärr – inte varit en dans på rosor att brottas med tankarna, och jag har inte landat än i tillit till mig själv. Det har tagit mig alltför många år (livet har gått förlorat under alla de åren!) att till slut komma till insikt att jag inte kände mig älskad som barn, och inte fick den uppmärksamhet och ömhet jag behövt som barn. Att växa upp i en dysfunktionell familj där föräldrarna hade svårt att uttrycka känslor (arg, ledsen, glad, lycklig osv) och de överförde detta till sina tre barn…. Mina äldre syskon – antar jag – räddades av att börja skolan och fick social bekräftelse genom skolkamrater. Själv blev jag ”fast” hos mamma som var hemmafru, och jag blev aldrig riktigt inskolad i det sociala umgänget. Och fastän åren gått har familjen fortsatt att vara dysfunktionell… vi syskon har dålig kontakt med varandra. En del säger att barndomen -det kan vi lämna bakom oss. Men det stämmer inte. Det kan forma oss och våra tankar ohyggligt mycket. Speciellt om man som vuxen fortsätter vara det oälskade barn som man en gång upplevt, och fortsatte vara ensam i tonåren, fortsatte uppleva svårigheter i att vara social och verbal i situationer som vuxen. Om man inte fick kärlek och trygghet som barn, hur och var ska man då finna det som vuxen?

    Att det oälskade barnet inom oss får helas är viktigt, men också att lära sig hantera sina tankar. Jag vet att många tankar framstår som en sanning. Jag brottas med det varje dag ..”vem skulle vilja vara med mig” … Men det är också något att öva på, ta sig ur den självömkan man har skapat sig under alla år. Ingen springer ett maratonlopp utan att träna först. Så varför ska vi tro att våra negativa tankar kan förändras till positiva över en natt? Om man vill ha förändring – både i mina tankar och i mitt sociala liv – så är det bara jag själv som kan välja att ta tag i det.

    Min utmanande fråga till dig är om du vill vara fast i din identitet av självömkan? Det kan kännas tryggt att ha dessa tankar år ut och år, jag vet det – eftersom jag själv haft det. Men nånstans tror jag man måste bli arg på sig själv och säga att det räcker. Om man vill bli älskad måste man älska sig själv först, bli helad inombords. Sök den hjälp du kan …KBT-terapi…läs böcker om personlig utveckling …gå i meditation ….

    Jag ska ta tag i att försöka hitta lösning för det oälskade barn jag har inom mig. Hon förtjänar att älskas. Och det är mitt hopp att när barnet inom mig upplever sig älskat så kan jag som vuxen också känna att jag är värdefull, värd att bli älskad, jag är intressant, jag är spännande, jag är värd att ha vänner, jag är vacker. Jag är inte hel ännu, men jag går med sakta steg. Hoppet håller mig uppe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: