Två månader senare…

Den senaste tiden, och framförallt den senaste veckan, har det funnits flera tillfällen då jag tänkt skriva ett inlägg. Saker som har hänt, tankar som har fötts. Jag har haft ett behov av att skriva av mig, ventilera, men av någon anledning har det inte blivit av. Det har varit hektiskt så länge nu en tid känns det som, eller egentligen är det så att det inte har funnits någon tid för återhämtning, inte förrän den här helgen. Det har varit väldigt skönt, men jag hade behövt några dagar till egentligen.

Nåväl, en tanke som slog mig nu under den andra hälften av veckan är att jag länge har formulerat det som att jag har en vän i dag, en person som bor långt långt bort och som jag aldrig träffat, men som är den vän jag har. Jag har formulerat det så både på bloggen, men även för mig själv. Ibland börjar jag fundera på vad en vän egentligen är och vad det egentligen är jag har i dag, men jag återkommer nog ändå till samma slutsats. Men i dag ser vårt vänskapsförhållande ut ungefär som det gjorde den här veckan. Jag skickar ett sms, det går två-tre dagar, sedan svarar hon utan att egentligen svara. Det är inte ett svar på mitt sms utan i princip ett nytt sms men som berör mitt litegranna i alla fall.

Jag har inget problem med det här, jag har inget problem med en sådan vänskap och jag har inget problem med att vänta ett par dagar på ett svar på ett skickat sms (även om jag kunde önska att vi var närmare vänner som för något/ett par år sedan, men jag kan ändå leva med det). Det det snarare har väckt hos mig är dels att jag har ingen vän jag i dag kan höra av mig till om jag bara vill växla några ord. Hör jag av mig till henne så kan ju svaret dels dröja några dagar, och dels är det inte ens säkert att det är ett rent ”svar” på vad jag har skrivit.

Än en gång, hon är ingen del av problematiken. Hon är en superfin tjej som jag tycker om. Problemet är bara att det här har lett till att vår vänskap är otroligt ytlig, det hinns med en fråga, men det går aldrig ned något på djupet. Jag vet väldigt lite om henne i dag, egentligen, och hon vet väldigt lite om mig i dag, egentligen. Det, i kombination med att jag egentligen inte kan få någon form av direkt social kontakt med en annan människa, jag kan få vänta ett par dagar för det, är vad som är problemet.

Jag har försökt en del att kommentera på lite olika bloggar, ibland bara något kort, ibland någon fråga, ibland bara någon form av avtryck. Det har slutat med ett totalt fiasko i nästan varenda fall, och då har jag ändå skrivit ett antal kommentarer, helt sanslöst. Och bara för att förtydliga, det som är sanslöst är inte andra människors agerande, det är mitt totala misslyckande i det här sociala spelet, jag förstår inte ens hur jag lyckas misslyckas så gång på gång. Många gånger när jag skriver sådär så är det bara för att få någon liten mänsklig kontakt… och ni skulle bara veta hur ofta mina kommentarer blir hängandes där i någon form av tomrum. Ståendes där som en ensam kommentar i ett blogginlägg ungefär som en person ståendes mitt i ett tomt rum för att uttrycka sina åsikter.

Det ser bara så sorgligt och patetiskt ut. Det känns bara så sorgligt och patetiskt, så misslyckat, att jag ändå försöker gång på gång, och vad jag hatar mig själv varje gång jag skickat något sådant där som bara ignorerats.

Det känns som jag stör, som jag är en börda för den jag försöker komma i kontakt med. Jag hatar mig själv i de stunderna, verkligen.