Hej, hur är det?

juni 5, 2010

Jag har varit inne på det förut, men eftersom jag fortsätter att göra samma fel om och om igen så har jag väl anledning att återkomma till det. Jag kan inte låta bli att höra av mig till personer jag tycker om, skriva någon/några rader. Jag är inte jätteduktig på det heller, egentligen, men jag försöker, och det är så jäkla idiotiskt att jag ens gör det. I nio fall av tio är det jag som tycker om den jag hör av mig till, inte tvärtom.Jag vet inte om det innebär att personen inte alls tycker om mig, om personen inte tycker någonting alls om mig, bara känner att jag är som ingenting, varken bra eller dålig, bara… ingenting, ointressant.

I alla fall så leder det ofta till situationer där jag inte kan låta bli att höra av mig, och sedan… händer inget mer. Jag kan vänta flera dagar, ibland kan jag kolla efter någon/ett par veckor senare bara i fall att. Men självklart gör inte det någon skillnad, jag har inte fått något svar. Många gånger kan jag ana det här redan på förhand, det vore alltså snudd på ingen mening för mig att skriva de där raderna, det gör liksom ingen skillnad, det enda det skapar är en känsla av besvikenhet hos mig när jag inser faktum. När jag inte får något svar. Många gånger är det också ganska logiskt, för om jag inte skriver något under en period, då är det ofta helt tyst, personen i fråga (jag syftar inte på någon speciell, det har hänt mer än en gång så att säga) är aldrig den som tar första initiativet till en kontakt. Det är alltid jag, och alltför ofta med dåligt resultat.

Jag tycker det är så svårt, så jättesvårt. För jag vet hur usel jag är på det här sociala spelet. Jag försöker ofta vara trevlig, försöker vara social (eller ja, någonting i alla fall), men om inte jag gör det så känns det som det alltför ofta bara blir en tystnad, en tomhet. Men det är väl ett bra tecken på att det kanske bara är ensidiga känslor. För vad spelar det för roll om jag tycker om någon om inte den känslan är ömsesidig, det går ju inte att bygga någon vänskap på den ena personns vilja.

Men det gör ont. Det gör ont den där tomheten när man inte försöker och inser att då är det ingen annan som försöker heller, så pass intressant är jag inte. Men det gör minst lika ont när jag trots allt försöker och inser att det gör mer eller mindre alltid ingen skillnad ändå, resultatet blir i slutändan ofta ändå precis detsamma.

7 svar to “Hej, hur är det?”

  1. Maria said

    Jag finner verkligen tröst i dessa inlägg.*
    (jag höll precis på att bryta samman)

  2. Maria said

    så tack att du skriver så.. såsomjagkännermigjustnu och jag hoppas du får andra folk att skriva ”Hej, hur mår du?” till framåt i tiden.. sånna som svarar och så. sånna som bryr sig.

    (min lärare sa en gång: de är inte dig de är fel på utan dom du bor me/MÄNNISKORNA runt omkring)

    och på tal om de ”sociala-spelet”.. varför har dom så konstiga regler?… så obetydligt komplicerande?

    • Virulence said

      Samtidigt, apropå det där din lärare sa, kan man ju isåfall fråga sig om det verkligen är sannolikt att det är fel på så stor del av omgivningen. Är det inte mer sannolikt isåfall att det är mig det är något fel på? Det känns lite lätt navelskådande att konstatera att det är hela världen det är fel på (lätt överdrivet), inte mig.

      Jag vet egentligen inte om det handlar om att det är så konstiga regler i det där sociala spelet, eller om det handlar om att jag är så fruktansvärt dålig på det. Alltså om det är jag eller om det är reglerna som är problemet…

      Men tack för dina kommentarer, de värmer.

  3. Maria said

    Hej!
    Jo, jag överdrev.
    De var nog mest meningen ”dom du bor tillsammans me” (MÄNNISKORNA: min mamma och pappa) som hon syftade på.(men jag tyckte att alla var fel, operfektheten)

    Men håller me dig, fast tycker att en stor skala av alla andra är väldigt lika varandra. och.. jag kan inte förklara så bra för mig.. läser dock en bok förtillfället (med vissa avbrott*) om hur de är att falla in i sig själv och inte hitta ut.
    Men jag tror att någon gång i livet kommer man hitta någon som ”talar ens språk”.

    Så länge får man väl bara hålla i.. äta lite
    havregrynsgröt på morgonen och läsa den där boken som ska hjälpa en att förstå varför allt är.

    Och jag hoppas att ditt sommarlov.. ledighet* blir något ovanligt, spontant och helt dugligt. vink**

    • Virulence said

      ”Men jag tror att någon gång i livet kommer man hitta någon som ”talar ens språk”.”

      Ibland kan jag bli lite rädd att jag redan kommit i kontakt med min sådan person… och förlorat den personen.

      Tack för din lyckönskning, men tyvärr så blir det ingen ledighet för mig i sommar. Eller kanske är det lika bra ledig och ensam med mina tankar men… Jag får väl önska dig detsamma i alla fall.

  4. Maria said

    (jag vill egentligen inte fortsätta ”lägga ett svar”, men nu gör jag de iallafall)

    jag beklagar att du mist henne/honom i din närhet*

    de var bara de. Slut*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: