Tystnaden och jag

november 28, 2009

Jag skriver ganska ofta om min ensamhet, jag nämner också ibland att jag nog egentligen bara har en riktig vän i mitt liv (som i föregående inlägg). Utöver det finns det däremot ett fåtal personer jag kan skriva till någon gång ibland för att få ett svar tillbaka, lite mer av någon sorts ytlig kontakt. Ofta, eller alltid, handlar det om personer som jag egentligen gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med men där det kanske inte alltid är en ömsesidig känsla (de flesta har ju riktiga liv som tar upp tid och så, det är inget konstigt med det). För det handlar alltid om personer jag träffat via nätet, aldrig någon i verkliga livet. Och även om det är så att det är personer jag gärna skulle vilja ha en närmare vänskap med så nöjer jag mig ofta med det där mer sporadiska, för det räddar mig på så många sätt. Att i en stund när ensamheten blir för mycket så kan jag skriva någon rad och samtidigt få ett svar tillbaka. Det är ett sätt att åtminstone få känna mig lite mindre ensam än jag egentligen är, ett sätt att få ha lite kontakt med någon människa jag tycker om utan att inkräkta för mycket på deras tid.

Problemet är däremot att de här kontakterna är av sådan karaktär att om jag inte hör av mig, inte tar första kontakten, då hör jag inte heller något från dem, då rinner ofta bekantskapen ut i sanden. Det handlar såklart inte om många människor, jag har som sagt inte världens största bekantskapskrets (eller vad man nu kallar det ang. personer man lärt känna via nätet), men det landar ofta i att personen i fråga inte skriver, kanske tar bort mig från sin msn, inte svarar när jag skickar ett mail efter en längre tids tystnad etc.

Varje gång det sker tar det väldigt hårt på mig, en liten liten trygghet som jag har i mitt liv rycks snabbt undan, och när det blir för mycket att säg svara på ett mail på två rader så känner jag mig alltid så lågt värderad. Nyligen har det hänt igen, den här gången dock med någon där vi dels var väldigt öppna och ärliga med varandra när vi väl hördes av, men också där det kändes som det inte var nödvändigt att vi hördes hur ofta som helst för att det ändå skulle fungera. Det slutar alltid såhär.

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara se en vän jag har. En person som hör av sig inom relativt kort tid om det är tyst från mig, någon att prata med eller som frågar hur det är (även om jag inte alltid är ärlig är jag svarar på den frågan… men jag gillar omtanken… dessutom brukar det sällan uppskattas för mycket när jag är helt ärlig, det brukar ofta bara leda till tystnad, så egentligen kanske det är bättre att ljuga lite som svar på den frågan om jag vill behålla eventuella kontakter.. men men).

Det är bara så tråkigt att förlora någon man skulle vilja ha kvar i sitt liv, inget avsked, ingen förklaring… bara tystnad.

7 svar to “Tystnaden och jag”

  1. Tristessa said

    Det är svårt det där med vänskap (och vad det nu heter över nätet) och när det bara tar slut. Jag tänker på parrelationer, där finns det oftare ett avsked, ett ”varför” även om ”man” inte förstår det tillfullo eller accepterar det svaret, men det finns i alla fall lite mer förståelse till ”vad var det som hände?”. Med vänskap, då kan det bara upplösas utan en chans att fråga om något. Mycket svårt.

    • Virulence said

      Nu har jag ju ingen erfarenhet av ”parrelationer” så jag kan inte uttala mig om det. Men jag vill i alla fall inbilla mig att det är som du beskriver det i de flesta fall åtminstone.

      Svårt är det. Men som beskrivs i inlägget så är det svårt bara att bibehålla själva kontakten med…. Det är mycket som är svårt.

  2. Jimmy said

    Jag gillar ditt sätt att uttrycka dig på i dina inlägg. Kände bara för att säga det.

  3. MaRia said

    hej du… jag heter Maria (hej Maria). jag har gjort en dikt… vill du höra? (här kommer den iaf):

    Vaknade.

    Varmt ljus mot min döda kropp.
    Vad har alla dessa slitna dagar gjort med oss?
    Vad har alla dessa mögliga tallrikar för anledning
    att växa och frodas innanför lägenhetens väggar?

    Döden, ångesten och ensamheten var de som väckte mig idag.
    Genom paraplyt, den sol som stridit genom regn
    slår just mig.
    Håll mig borta från solen.
    Låt den inte komma innuti mig.
    Förstör inte nu, jag är så nära.
    Bara en liten bit kvar till total mörker.

    Vi ska aldrig dö.
    Men vi ska heller aldrig leva.

    a

  4. MaRia said

    Ps ..du är så extremt levade.. jag vill ha dig. (och min dikt är inte alls bra men den är iaf min).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: