Att vara ett monster

november 27, 2009

Efter att ha suttit en lång stund på golvet i någon form av sittande fosterställning med en kudde tryckt hårt mot mitt bröst har jag nu börjat samla mig lite.

Ibland, i vissa fall slår det bara fel. I 49 fall av 50 blir jag glad för en annan människas lycka, men så finns det där enskilda tillfället då jag istället blir helt sänkt av en annan människas lycka. Känslan går till viss del att jämföra med att vara kär i en person och samtidigt se den personen bli kär i någon annan. En person man önskar lycka finner det, men den känsla man själv känner är inte lycka, ofta väldigt långt därifrån.
Ofta när det här enskilda fallet dyker upp som istället gör mig ledsen så har det också här att göra med att personen i fråga har funnit kärlek, men det slår bara fel. Det blir på något sätt istället ett bevis på hur misslyckad jag är, hur jag aldrig upplever eller någonsin fått uppleva kärleken. På något sätt kan jag ibland känna ett samband med en människa som har det svårt och som kanske inte har kärleken i sitt liv för en period, jag kan känna någon form av samhörighet som i ett ögonblick bara kan ryckas undan.

Det är ju förbannat j-a hemskt egentligen, jag kan känna en samhörighet med en människa i den ena situationen, men kan ha svårt att känna lycka med honom/henne när situationen förbättrats, när kärleken dykt upp i deras liv. Men för mig blir det mer av en bild kring mitt eget misslyckande, min oförmåga som människa, hur jag inte klarar av något som varenda övrig människa på den här planeten verkar klara av…. gång på gång på gång.

En annan lustig detalj är att, egentligen har jag ju bara en vän (hon som jag aldrig träffat som bor många många många mil bort), ändå kan jag påverkas på det här viset av människor jag bara har eller har haft sporadisk kontakt med. en jag vet inte, på något sätt finns de ofta väldigt djupt i mitt hjärta, jag antar att något utbytt mail, någon bloggkommentar eller vad det nu än kan vara inte betyder egentligen någonting för en annan människa som har massor med vänner och ett liv fullt av aktivitet.

För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv. Snudd på åtminstone. När man inte har så många andra människor att hålla i sitt hjärta så är det nog betydligt enklare att göra just det. Det gör mig på många sätt till en sorglig ursäkt till en människa, men det är en roll jag haft så pass länge nu att jag lärt mig att det är såhär.

Däremot har jag inte lärt mig att hantera det, att hantera ensamheten och besvikelserna… Eller jo, jag har en lösning, en dålig lösning som ofta får en rekyl som gör det värre, men just idag är det ju på sitt sätt ursäktat. Det är fredag. Klockan är ungefär halv fyra på eftermiddagen. Vad jag vill just nu är att hälla upp ett stort glas alkohol med lite högre procenthalt, men jag tror att jag ska försöka hålla mig med det en liten stund i alla fall. Men det hjälper, åtminstone en liten stund innan det blir värre, men kanske är det värt det.

13 svar to “Att vara ett monster”

  1. mizzlyckad said

    Du hade orden jag saknade för denna fredagen. Ensamheten, självkänslan som gör sig så påmind av andras ord, existens. Skammen för att avundsjukan(?) ”man” känner är smutsig. Nått sånt.

  2. ordillusioner said

    Du är inte ensam om att känna så. Och ”För min del är det snarare så att den där enstaka kommentaren, det där enstaka mailet… det är hela mitt liv.”
    Kunde jag lika gärna ha skrivit själv.

  3. Saskiah said

    Jag har skrivit till dig förut, men inte fått svar. Jag upplever det som du skriver som att det ocencurerat och oredigerat är taget ur mitt liv.

  4. Saskiah said

    skulle så gärna villja ha kontakt men du svarar ju inte
    Varför? Vi har mkt gemensamt. skriv

    • Virulence said

      Jag svarar på kommentarer när jag är inne på wordpress. Att jag inte har svarat på din kommentar här ovan förrän nu har helt enkelt att göra med att jag inte varit inne på bloggen sedan mitt senaste inlägg förrän just nu.

      Jag brukar försöka att svara på alla kommentarer (som inte bara är spam eller liknande), men det kanske kan hända att jag har missat någon kommentar någon gång. Isåfall ber jag om ursäkt för det.

      Men samtidigt är bloggens huvudsyfte att jag ska få skriva av mig, inte kontakten med de som läser. Jag har inget problem med kommentarer, inte alls, men för mig är det viktigaste att jag får skriva av mig. Att jag försöker svara på kommentarerna är mer en form av artighet (jag får ju inte så många kommentarer, så det är inte alltför svårt att göra).

  5. Hampa said

    Klockrent..
    Vet precis vad du menar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: