Lika giltig likgiltig ledsamhet

augusti 23, 2009

Helgerna är lite av ett lotteri, antingen får ensamheten grepp om mitt sinne eller så får den inte det. Den här helgen har varit helt ok fram till och med idag, men just den här dagen har pendlat fram och tillbaka en hel del. Eller rättare sagt, när jag inte klarat av att hålla mig sysselsatt har det varit lite jobbigt.
Och när jag inte förmår att få ur mig mer än tre meningar om vad det gäller (det är väl skitsamma egentligen) så inser jag efter några minuter att de senaste två dagarna har jag inte haft kontakt med någon överhuvudtaget de senaste två dagarna. Internet, mobiltelefon, telefon, det har varit helt tyst. Nu är det inte jätteovanligt för min del egentligen, men det ger en lite märklig känsla när jag tänker efter på det. Den senaste tiden har det lite då och då ringt någon telefonförsäljare (jag har inte svarat), men inte ens något sånt har det varit de senaste två dagarna.

Det är konstigt. Det känns som att inte existera. Men inte nödvändigtvis på ett deppigt sätt, åtminstone inte den här helgen. Mer på ett likgiltigt vis. Det är såhär det är helt enkelt. Att skriva de här raderna känns som att blogga när övriga mänskligheten dött, jag bloggar för min egen skull, som alltid, men det känns som att skicka ut ord i tomma intet. Att blogga på det viset gillar jag. Att leva på det viset gillar jag inte. Men av någon anledning förmår jag inte ens att bry mig i det den här helgen. Jag känner mest bara en likgiltighet över mitt liv och den där likgiltigheten gör att jag inte ens kan reagera över det.

 

… Jag funderade tidigare under helgen. Jag har försökt, jag vet inte om jag orkar det längre. Jag orkar inte försöka spela tennis mot en garagevägg som inte existerar. Om jag försvinner så gör det så liten skillnad, det är svårt att återskapa tankarna i denna tillfälliga stund av apati, det kanske inte spelar någon roll eftersom ingen bryr sig, för tillfället alltås inte ens jag. Men jag vill kunna sätta ord på det.

Eller… jag behöver inte ens fundera särskilt hårt för att komma på vad det handlar om… och det gör mig bara ledsen… och så ”svårt” var det alltså att bli av med apatin. God natt på dig Virulence.

4 svar till “Lika giltig likgiltig ledsamhet”

  1. m said

    tänker också ibland att det skulle göra sån jävla liten skillnad om jag försvann. har ibland svårt att hitta på nån orsak till varför jag ska fortsätta. men pratade med min bror för nån dag sen när jag mådde skit, han vet hur det är han försökte ta livet av sej några ggr förut.
    han sa att jag var så jävla viktig för honom och alla andra i familjen och att dom inte skulle klara sej utan mej.
    jag är säker på att du också har folk omkring dej som bryr sej och skulle må skit om du inte längre fanns. jag vet att jag inte känner dej och vet egentligen inte hur du känner eftersom det är olika för alla, men jag tycker att du ska försöka ett tag till iaf.

  2. Virulence said

    m: Jag har försökt länge och jag kommer fortsätta försöka. Det var ärligt talat ganska länge sedan jag funderade på att ge upp… jag kan ha en dödslängtan, men så mycket längre var det ett tag sedan det gick.

    Men även om det är så som du säger, att det finns ett antal människor som man är viktig för… hur länge ska man då leva ett liv helt utan mening, ett liv man inte ens mår bra med, bara för att andra ska slippa en tids sorg över att man försvunnit? Jag lan inte förstå varför jag ska leva säg 70 år miserabelt liv för att någon annan ska slippa säg x antal års sörjande…

    Det blir på något sätt som at jag ska gå och må dåligt dag ut och dag in bara för att bespara andra en sorg… Jag lever alltså inte för min skull eller för att jag vill leva… Mitt levande har i det läget ingenting att göra med mitt eget liv..

    • m said

      det är i och för sej rätt, man ska väl egentligen leva för att man vill inte för att man inte vill göra andra ledsna. det är så jävla svårt att veta hur man ska göra, jag ska oxå försöka ett tag till, fast jag vet att det inte kommer bli bättre
      känns ju lite meningslöst egentligen men jag vet inte vad som är bäst för dom andra, om jag försvinner nu eller om kanske 10 år. för jag kommer aldrig orka leva så här i ett helt liv.

      • Virulence said

        Nä jag har väl uttryckt ungefär liknande tankar några gånger… om det här är hur mitt liv kommer se ut så är frågan hur länge jag orkar… jag tvivlar på ett helt liv.

        Samtidigt känns det just nu som att även om det är trist, tråkigt, jobbigt, ledsamt etc. så är det ändå så att jag kan härda ut. Jag befinner mig inte vid de djupaste dalarna eller mörkaste mörkren just nu.

        Jag antar att det finns ett hopp inom mig helt enkelt kring att det ska bli bättre… men någon tro på det vet jag inte om jag har… jag hoppas, vill, önskar att det ska bli bättre, och jag vet vad jag vill ha. Men om jag sedan tror att det kommer bli så? Nja…

        Men som sagt, jag försöker hänga i så länge jag orkar.. det kanske inte är så kul men, så länge jag kan stå ut med det så kanske det ändå finns någon mikroskopisk chans och, kan jag då stå ut med livet så spelar det inte så stor roll. Då kan jag lika gärna fortsätta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: