Att minnas men inte vara ihågkommen

januari 25, 2009

Tårarna gör mig sällskap inatt, det känns som det var ett tag sedan sist.

Jag skulle vilja spola tillbaka tiden. Jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då jag hade hopp. Jag antar att det finns någon form av hopp i mig än idag, men jag skulle vilja åka tillbaka till en tid då det fanns ett hopp som var mer konkret, något att ta på. Den här dagen, och kanske även vissa andra dagar den senaste tiden, har i alltför stor utsträckning gått åt till att blicka tillbaka och minnas. Det jag kan blicka tillbaka på är egentligen ingenting konkret, det är bara ett hopp… men oj vad jag skulle behöva lite av den varan nu. Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt… under den här perioden mådde jag också väldigt dåligt emellanåt av andra anledningar, men det gjorde inte lika mycket, det fanns någon form av ljus i tunneln. Ljuset var tydligen bara tomt hopp, men ovetskapen under tiden gjorde det snarare lättare att leva.

Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft. Däremot skapade jag mig illusionen att jag hade det. Jag vill verkligen ha en sådan vän, jag kan sakna så många… tänka på så många, och veta att de inte tänker på mig. För nej, det är ingenting jag tror, jag vet att de inte gör det. Tro mig.

… nu har tårarna torkat… sedär.

7 svar till “Att minnas men inte vara ihågkommen”

  1. lacrymosa said

    jag har läst din blogg ett tag nu, jag känner igen mig själv i så mkt du skrivit
    jag hoppas att du blir att må bättre snart det gör så ont att vara ensam

  2. Virulence said

    lacrymosa: Tack för din kommentar, jag önskar dig detsamma.

  3. Tor said

    ”Vad jag skulle behöva en sådan vän jag trodde jag kunde få under den tiden… det var nästan så jag kände att jag kunde få flera sådana vänner. Jag tänker tillbaka på människor, så vackra själar.

    Jag är en sån som inte ska bli sedd av dem, men för en period trodde jag att det var möjligt…”

    Du hänger upp dig väldigt mycket på externa faktorer för din lycka, medans den egentligen kommer inifrån. Jag vet att det här kan vara svårt att förstå eftersom hela vårt samhälle och även vår biologi programmerat oss till att söka utåt.
    Bry dig inte så mycket om vad andra människor kan skänka dig, börja från och med denna vecka att skifta om ditt sätt att se på omvärlden och fokusera mer på vad du kan skänka andra människor. Märk hur du sakta men säkert börjar inse att du under lång tid bara jämfört dig med de som har det materiellt bättre än dig och helt glömt bort alla som har det sämre.

    ”Jag tänker tillbaka… drömmer… saknar…. längtar…. allt på en gång… jag saknar något jag nog egentligen aldrig haft.”

    And herein lies your stupidity. Det är en sak att sakna något behagligt och att klamra sig fast vid minnet av något njutningsfullt (det är dumt i sig) men att göra samma sak med något du inte ens haft är ännu dummare.

    Du uttrycker dig ganska fint och poetiskt så nån sorts intelligens verkar du ha ändå, använd den till att från och med idag, istället för att skriva tårdrypande betraktelser, börja inse effekten som dina (enformiga) tankar har på ditt inre tillstånd och den verklighet du upplever. Nästa steg, efter att insikten blivit större och djupare, är att avbryta dessa meningslösa tankebanor och byta ut dem mot någonting bättre.

  4. Virulence said

    Tor: Tack för att du delade med dig av dina tankar och åsikter.

  5. illusion said

    Jag blir verkligen berörd av det du skriver. Lite cred borde gå till Tor också då han uttryckte en del bra och väl tänkvärda synpunkter ovan.

    Självklart är det väldigt svårt att ta sig ur redan inpräntade vanor, men finns det bara depressiva och ständigt självömkande tankar är det väldigt svårt att ta någon annan väg. Det som bekymrar mig mest är att du verkar så fast i dina tankegångar, du verkar nästan ha gett upp hoppet trots att du, vad jag förmodar, faktiskt har någonting kvar att ge. Man kan inte vinna om man inte vågat försöka.

    Ensamhet gör ont, jag hoppas verkligen att du kommer att må bättre!

  6. Caroline said

    Läste, bara läste, inte ett inlägg, inte två, var tvungen att läsa alla, kunde inte sluta.
    Kändes som om jag öppnade upp ett rum långt innom mig själv som jag desperat försöker gömma, glömma. Alla ord sipprade ut, först ett och ett, sen som en stormande flod, kunde inte ens hålla tårarna tillbaka. Ser mig själv i dina rader, dina tankar….
    hör gärna av dig till mig, kram

  7. Virulence said

    illusion: Tack för din kommentar.

    Det är lurigt det där med hoppet… om jag inte hade något hopp så skulle det finnas väldigt lite anledningar att ens försöka med något. Någonstans i mitt kära (ehrm) huvud finns det någon form av hopp, alldeles säkerligen, men jag känner mig sällan så väldigt hoppfull.

    Hur ska jag säga… hoppet finns där, men det är på ett mer omedvetet plan antar jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: