Självförakt… vad härligt det är med helger

december 7, 2008

Några av mina senaste inlägg har handlat om känslor för någon specifik som jag hållit inom mig alltför länge. Sedan jag fick känslor för henne har jag inte haft lika starka känslor för någon annan, jag vet inte om jag haft lika starka känslor för någon annan överhuvudtaget. Men då det var ganska länge sedan så har det faktiskt funnits ett fåtal som lyckats fånga mitt intresse, dock endast en som inte bara fångat mitt intresse utan även etsat sig fast i mina tankar.

Det gör ont. Det gör alltid ont, för intresset är alltid obesvarat. Just när jag får känslor för någon så tycker jag om det, hur korkat som helst. Jag tycker om att gå och drömma om någon, tycker om att tänka på en person och bara bli alldeles varm av den tankar som fyller mig. Att ha någon i mina tankar när jag somnar, ha någon som i princip är kvar där innan jag ens hunnit slå upp ögonen…

Hur korkat som helst, för det kommer aldrig hända att någon jag tänker så om kommer tänka samma sak om mig. Mig veterligen har det aldrig funnits någon som tänkt så om mig, hur liten är då inte chansen att någon jag tyckte om skulle tänka så… äh..
Tänk dig att se någon lycklig, som du vill ska vara lycklig, och bara känna hur du brister inuti. Du vet att det alltid var menat att det skulle bli såhär. Jag tror att jag har beskrivit känslan några gånger förut.. jag orkar inte försöka göra det igen..

Jag framstår säkert som patetisk oavsett vem som läser den här bloggen, men jag tror ärligt talat inte det framgår hur patetisk jag är… Kanske är det tur, för då kan även jag låtsas som det regnar.

Inlägget börjar redan spreta åt alla möjliga håll, så jag låter det spreta vidare, jag orkar inte bry mig i hur det ser ut.

Jag är så less på att se på, på att se hela alltet utifrån. På att se alla singlar träffa någon… Eller än jobbigare, på att se förhållanden spricka, se veckor av beklagan, bli veckor av dejtande eller liknande, bli veckor av nyfikenhet… och till slut har det gått några månader och vips har du träffat någon ny, och jag sitter här och undrar om jag kommer dö utan att ha fått uppleva min första kyss… min sista kyss. 99 % träffar någon, förr eller senare. Det kanske spricker, men då träffar du snart någon ny igen.

Jag tycker inte om när den olyckliga kärleken slår mig i huvudet, den blir alltför påtaglig just då. Eftersom jag inte klarar av att kväva mina känslor helt och hållet (även om det vore väldigt smidigt att aldrig behöva vara kär/förälskad/intresserad av/i någon), så är det betydligt enklare när jag kan drömma mig iväg. Jag är så förbannat less på att mina känslor aldrig blir besvarade, på att det aldrig finns någon som har ett intresse för mig… okej om det kanske är omöjligt att bli kär i mig eller älska mig, men ett litet litet intresse?

Jag har faktiskt till och med försökt att bli sedd, och med tanke på mina erfarenheter av att vara en skugga av ingenting så känner jag igen det… Det blir så jäkla misslyckat. Jag kanske försöker lite hårdare, misslyckas än mer, syns aldrig, jag märker att det inte uppskattas att jag försöker, så jag försöker så sakta att lägga ned.

Jag vill inte gå igenomprocessen att få känslor för någon igen. Aldrig mer. Det slutar alltid med mig på den olyckliga sidan av kärleken när jag biter ihop och försöker vara glad då den där lyckliga kärleken slagit till för dig jag är intresserad av… och vem fan försöker jag lura egentligen? Vem skulle någonsin vilja ha mig?

Jag kände nyss en dödslängtan, men nu fylldes jag bara av en känsla att jag äcklar mig själv. Så jävla misslyckad. Jag skulle vilja skriva att jag har lust att göra ”något dumt”, men fan vet om det inte handlar ”något smart” egentligen, den enda som drabbas är jag och skulle någon ens märka det? Svar: Nej.

Gå och lägg dig och gråt dig till sömns nu din loser, det blir inte bättre hur många ord du än skriver.

12 svar to “Självförakt… vad härligt det är med helger”

  1. Johan said

    Jag skulle så gärna vilja vara din kompis vem du än är.

    Jag är också en loser. En sjusovare som inte finner motivation till någonting alls. Jag gråter inte så mycket men det händer ibland. Snarare så känner jag mig bara tom istället.

    Ofta tänker jag att ingen tjej i hela världen skulle vilja ha mig. Jag är osocial och självupptagen. Men ändå har jag märkt att en del tittat efter mig på sistone. Jag mötte en tjejs blick på bussen för ett tag sen. Då insåg jag att jag kanske ser ganska bra ut ändå. Det kanske är så för dig med. Du kanske också bara inbillar dig att ingen vill vara ihop med dig. Men i verkligheten så kanske det finns massor.

    Läste nånstans här om att vara socialt otränad. Det är jag också. Jag har egentligen massor av vänner, men jag umgås så sällan med nån av dem. De skulle säkert uppskatta jättemycket om jag ville umgås lite mer med dom och inte bara höll mig för mig själv hela tiden, men det är ju lättare sagt än gjort.

    Jag har självmordstankar i huvudet lite när som helst. Varje dag tänker jag skulle kunna bli min sista, men jag är till och med för feg för att våga ta mitt liv, jag är rädd för döden. Jag tror att jag skulle ångra mig innan dödsögonblicket. Jag är nog kanske yngre än du. Tänker nog att jag skulle vänta några år och skrida till verket då istället om det inte skulle komma någon förändring innan dess. Men det tror jag inte.

    Jag har inte heller fått min kärlek besvarad än och eftersom jag är romantiskt lagd så är det oerhört plågsamt.

    Hur kan du veta att någon omöjligt kan bli kär i dig. Så tänker nog väldigt många men det är fel. Tror du att alla människor är så där ytliga, att det bara är killar som ser ut som David Beckham som får tjejer. Hallå så är det inte. Snälla killar får visst kyssa vackra tjejer. De flesta tjejerna uppskattar snälla känslosamma killar, tror jag i alla fall, i alla fall seriösa tjejer.

    Även om allt kan kännas som att tjejer bara vill ha macho killar och bad boys så är det inte alls så. De där svinen kan råffa åt sig de snyggaste brudarna men de är idioter som inte ser något annat hos en tjej än hennes bröst. De måste dricka för att våga prata med henne. Sån är varken du eller jag. vi kan se ända in i hjärtat på en annan människa. Vi är emotionella och känslosamma. Vi är som gjorda för förhållanden till skillnad mot alla som går och raggar på krogen. Deras förhållanden spricker för att deras förhållande bara går ut på sex och inte på kärlek. (Hoppas jag inte är för fördomsfull nu)

    Jag är övertygad om att jag kommer att hitta min själsfrände någon dag. Kvinnan i mitt liv. Om det är om ett år eller om tio år bryr jag mig inte om. Än så länge vågar jag att hoppas och tro på kärleken.

    Och vad handlar denna kärlek om egentligen. Vet inte. Egentligen så tror jag att det handlar om att våga öppna sig inför en annan människa. Prata ut om sina känslor, men det kan man ju göra med vem som helst. Så det kanske handlar om sex då egentligen, denna längtan efter det andra könet, eller samma om man är homo.

    Ibland tänker jag att mitt liv plötsligt skulle bli bra om jag träffade en tjej. Jag skulle bli lycklig men det där är mina drömmar. Jag tänker att mitt liv kommer att ordna sig den dag jag förlorar oskulden, för att det är det jag längtar efter just nu. Men det är också drömmar.

    Egentligen så blir man nog aldrig riktigt lycklig även om alla ens drömmar skulle förverkligas så skulle det alltid finnas nya obesvarade hela tiden. Drömmar förverkligas eller förblir obesvarade. Minnen etsar sig fast eller bleknar bort. Jag vet inte vad jag skriver, mest för mig själv kanske. Jag vill förklara något för mig själv, även om det blir jättelångt.

    Detta är min sjätte eller sjunde kommentar på den här bloggen. Har skrivit andra under några pseudonymer tidigare.

  2. Andréa said

    Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver.

    Jag känner att unga människor är väldigt arroganta och osäkra. Ovilliga att acceptera någon som sticker ut; som är udda. Jag är en av dessa ”udda människor.”
    Har aldrig haft ett seriöst förhållande, någonsin. Trots att jag försöker. När jag verkligen går in för det ibland så tar folk avstånd när de väl lärt känna mig och upptäckt hur jag är som person.
    Klart att man börjar fundera. Är jag så ful? Dum, ointelektuell? Finns det något ljus i det grå?

  3. Anna said

    Jag känner igen mig i det du skriver.
    Alla negativa tankar, allt mörker, allt hat.
    Jag har nyligen förlorat en nära.. genom självmord. Han skar sig själv bl.a. Och jag var i stort sett den enda som visste om hans tankar och hur han mådde, så fick förklara allting för en totalt ovetande familj, släkt och vänner.
    Vilket var ett JÄVLA HELVETE!

    Eftersom han var deprimerad (alltså ego-tänk) kan han inte haft en enda aning om hur illa det skulle komma att göra folk i hans närhet – och i deras närhet osv. Hans sorg, blev alla andras.
    Men han fick mig att ändra min syn på livet !

    Tycker det är grymt starkt att folk vågar vara sig själva, vågar hitta sig själva, i värld där alla ser likadana ut!
    Har också problem med att träffa folk.
    Tycker hela den där ”lära känna” processen är grymt jobbig. Vid minsta lilla snesteg, så backar jag för att eventuellt inte bli sårad.
    När man väl lyckats fastna för någon visar det sig att personen är lika falsk som alla andra.

    /deluxerock_

  4. Virulence said

    Johan: Jag slapp faktiskt mina tårar den där natten, kände faktiskt inte så mycket tomhet heller, lite underligt egentligen..

    … ”kanske” är ett svårt ord att argumentera emot helt och hållet. Men sannolikheten känns väldigt liten om jag säger så.

    Socialt otränad tycker jag var ett bra uttryck, för precis så är det för mig. Men om jag förstår dig rätt så är vi socialt otränade av lite olika anledningar.

    Rena självmordstankar har jag sällan, däremot funderar jag poå självmord, kan fundera på hur jag skulle gå tillväga, fundera på att släppa taget om allt, om det ens skulle göra något avtryck eller fundera på vad jag skulle lämna efter mig för förklaringar (i form av brev eller liknande).

    Som det ser ut idag är jag ändå en bit ifrån att begå självmord, jag skulle behöva slå huvudet i den allra djupaste av bottnar ännu en gång för att det skulle bli aktuellt igen. Men visst är det stor skillnad på att fundera på att göra det och att faktiskt göra det. Idag när jag funderar på det så är det fortfarande en bit ifrån hur jag måste må för att det ska bli realitet.

    Att någon ”omöjligt” kan bli kär i mig, så vill jag inte riktigt uttrycka det, jag gillar inte svart och vitt, däremot förefaller det väldigt osannolikt om jag utgår ifrån mina erfarenheter.

    Snälla killar får absolut kyssa vackra flickor (även om jag kan fråga mig själv hur det ligger till egentligen emellanåt), bad boys kanske lockar fler visserligen. Men problemet med den här snälla killen är att han inte har utseendet med sig, blygheten emot sig etc.

    Bad boysen kanske är ”idioter (än en gång, jag gillar inte svart och vitt), men likförbannat så får de ju tjejerna eller hur? Och det handlar inte bara om korkade bimbos, de är spännande även för de härligaste tjejerna. Vissa av dem måste kanske dricka för att våga prata med tjejer, men med handen på hjärtat, nog är det mer framgångsrikt än om du tittar på mig? Som du skriver så är jag emotionell, känslosam, jag ser inte bara ytan, jag ser på djupet, men vart har det tagit mig?

    Sedan, det du skrev om krokraggare, tyvärr var det en lite väl grov generalisering… de flesta går på krogen, så även vettiga killar och vettiga tjejer, alltså uppstår det lyckliga förhållanden även genom krograggande.

    Tro på kärleken för min egen del har jag svårt att göra, hoppet däremot är lite svårare att göra sig av med, men jag hoppas du har rätt att åtminstone du finner den.

    Jadu, vad handlar kärlek om? Du skriver att man kan prata ut med vem som helst… men rent fysiskt så kan man ju ha sex med vem som helst med? Jag tror det är en kombination av det mesta, tyvärr tror jag att samhället idag har format ganska många generationer till att yta och sex är bland det viktigare.

    Jag tror att mitt liv skulle bli betydligt bättre om jag träffade kärleken, jag har tänkt på det flera gånger och i alla bilder jag målar upp så blir det så mycket lättare att orka med allt annat med, det blir så mycket lättare att ta tag i saker som behöver förändras i mitt liv.

    Kärleken kommer kanske inte enskilt att göra allt bättre, men den kommer ge mig energi att orka göra allt som inte är bra bättre… en energi och lust som idag inte finns.

    Absolut, skulle mina drömmar uppfyllas så skulle de ersättas av nya, skulle jag nå mina mål så skulle gränserna för målen flyttas fram, så är det förstås. Men det betyder inte att jag inte skulle vara lycklig. Jag skulle fortfarande ha drömmar att uppnå (de nya drömmarna) men jag skulle också ha fått flera drömmar uppfyllda.

  5. Virulence said

    Andréa: Vet inte om jag ska beklaga eller inte att du känner igen dig.

    Känner dock igen funderingarna som kan sätta igång..

  6. Virulence said

    Anna: Jag beklagar förlusten.
    Jag skulle kunna diskutera sjävmord länge, jag vet doc inte om det är läge för det. Men jag kan i alla fall säga att jag har en vädligt ödmjuk inställning både till livet, döden och de som väljer att begå självmord.

    Lära känna processen är väldigt jobbig, i mitt fall inte för att jag är rädd för att bli sårad eller för att jag tror att alla andra är falska, utan för att de flesta jag försöker lära känna bara rinner mig ur händerna eller försvinner förr eller senare (oftast förr).

  7. Lasse said

    Har alltid lidit av detta. Träffade en kvinna, hon sa att hon älskade mej, vi fick 2 barn och nu vid 50 så har samma känsla som du beskriver åter nått mej. Jag letar fortfarande efter den jag kan älska på riktigt. Jag vet att hon finns – till och med vem hon är men hon vill inte såklart. Håller med om att självmordet kan vara det enda som återstår då jag inte hela livet kan leva i en lögn.

  8. Alexandra said

    I allt du skriver, känner och tänker så är du inte ensam.
    Känner igen mig i allt och säkert alla andra som kollar
    in på den här sidan.

    Hälsningar från en som tyvärr allt för väl vet innebörden av obesvarad kärlek..

    • Virulence said

      Alexandra: Det kanske stämmer, jag har dock svårt att köpa det fullt ut. Tråkigt oavsett att höra att du känner igen dig i den olyckliga kärleken.

  9. Ida said

    hej
    Av en ren slump råka jag hitta den här bloggen och detta inlägg kändes som om jag hade tänkt allt alldeles själv. Det där om att tycka om att gå runt och tänka på människor som man blir olyckligt förälskad i som man vet aldrig skulle kunna tänka samma sak om en själv. Att känna sig patetisk och ha dödslängtan herregud jag skulle likagärna ha kunnat skriva detta själv…. det var skönt att se att det finns fler lika patetiska människor som jag. Nej men du förstår nog vad jag menar. Jag tycker inte att du verkar patetisk ellr äcklg alls. Jag tycker din blogg är väldigt realistisk och jag finner inget dumt i den även om jag måste erkänna att den får mig och se hur jäkla hemskt allt är – även om jag var fullt medveten om detta redan innan.

    • Virulence said

      Jag förstår vad du menar. Jag tog inte illa vid mig eller något alls av det.

      Jag beklagar i alla fall igenkänningskänslan. Jag önskar inte någon den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: