Att se sig själv naken

Ibland blir den här bloggen nästan för naken även för mig, och då menar jag inte ärligheten utan snarare hur jag uttrycker mig. Ärligheten, eller öppenheten om man så vill är ju själva meningen med bloggen, en ventil. Men ibland spyr jag bara saker ur mitt hjärta väldigt ogenomtänkt och väldigt känslostyrt, jag uttrycker mig på sätt som jag inte skulle normalt sett. Man kan säga att jag tar väldigt lite hänsyn till någonting egentligen annat än det faktum att jag vill få ur mig något.

Ofta när jag skriver inlägg så kan jag, om jag går tillbaka till inlägget i ett senare skede, känna igen precis den känlsan jag vill förmedla. Men när jag skriver så naket som jag gör ibland, så rakt, så blir det en sorts blandning av det igenkännande men även något… nästan rakt motsatt.

 

Nåväl. Efter den natt som var anledning till mina senaste två inlägg har jag varit ganska nollställd, det brukar oftast bli så. En väldig känslomässig urladdning under en natt på det viset brukar leda till att dagen efter blir väldigt tom. Nu börjar dock känslan av ensamhet sakta krypa sig fram igen, med den en känsla av stress… press.

 

En del av mig vill skriva lite till men en annan del orkar inte bry sig, klockan är trots allt snart fyra, och jag borde sova… som jag tänkte för ungefär två timmar sedan. Jag känner igen det alltför väl.