När verkligheten (nästan) hinner ifatt
augusti 26, 2008
Jag fortsätter att fly in i mina drömmar, jag vill inte se verkligheten, jag försöker klamra mig fast i drömmarna så hårt det går, jag klarar inte av verkligheten. Drömmar om en nystart på olika sätt, långt ifrån troliga drömmar men jag sjunker allt djupare i framförallt just de drömamrna. Däremellan drömmer jag om kärleken, om at någon kanske helt plötsligt bryr sig, kanske om att få ett slut på allting…
En enda sekund som påminner mig om vilket liv jag lever, eller kanske snarare bör leva istället för att dagdrömma som jag gör, räcker för att få mig att må illa, riktigt illa. Man kan fly in i sina drömmar under så lång tid som man kan ta paus från verkligheten. Min paus borde ha tagit slut för 1-2 veckor sedan, men jag klamrar mig fortfarande fast i drömmarnas värld. Ju längre jag stannar där… här, desto hårdare blir smällen när verkligheten slår mig i ansiktet.
Jag vill inte leva det här livet. Om jag bortser från saker som skulle följa med mig oavsett vilket liv jag levde så vet jag inte om det finns någonting bra kvar. Finns det något bra med det liv jag lever idag? Jag kan inte komma på något. Samtidigt känns det som jag inte har kontroll över det jag önskade vore annorlunda, och det jag eventuellt skulle ha kontroll över, det känns som det inte spelar någon roll eller som det inte finns några bättre alternativ.
Jag börjar återigen inse mitt misslyckande. Mitt jag.
Varför varför varför… Det känns så meningslöst, så futilt. Det finns inget att kämpa för, det skulle vara hoppet isåfall, ett hopp om att det någon gång skulle bli bättre. Jag känner mig inte särskilt hoppfull, men någon form av hopp måste det finnas inom mig, annars skulle jag nog inte sitta här. Men det känns som att kämpa för bestraffningar. Jag mår fysiskt dåligt bara vid tanken på det, jag har ingen lust att återigen kämpa och kämpa för att få vad som känns som bestraffningar. Livet leker med mig, och jag hatar den här j-a leken.
Just nu när jag sitter här känner jag mig så ynklig, och när jag inser det kan jag inte låta bli att se ned på mig. Det känns ärligt talat så jävla jobbigt att vara såhär ensam och jag hatar mig själv för att jag känner så. Att jag skulle vilja ha en nära vän, att jag skulle vilja få uppleva kärleken någon gång, kanske bara en kort romans, några månader… vad jag hatar mig själv ibland.
Så förbannat ynklig, så patetisk. När jag ser mina egna tankar får jag mer eller mindre lust att slå mig själv på käften. (så som man säger alltså, jag har aldrig slagit någon förut så… skulle bli konstigt på mer än ett sätt att börja med det nu)
Verkligheten har snart kopplat greppet om mig igen, snart har jag återigen insett vad det är för liv jag lever, då kommer det gå åt h-e åt alla möjliga håll och på alla möjliga vis. Den här hösten kan mycket väl bli min sämsta någonsin.
Bloggen du inte vill läsa. 
Sådär har jag känt i 30 år. Det går liksom inte att hämta sig efter en så dålig start. Det enda jag består av verkar vara misslyckande och drömmar som ibland ser ut att kunna bli sanna men som alltid knölas sönder. Man ska inte skylla på sig själv, men det känns ändå som att det beror på mig själv. Fast numera tror jag att det beror på naturlagarna att vissa måste hamna i olycka. Om jag inte hade kunnat drömma hade jag ju varit riktigt död. I drömmarna lyckas man uppehålla ett liv som är bättre. Jag har insett att verkligheten är värdelös och att drömmarna är det verkliga… vad gör man inte för att känna förhoppning!
Nu fick jag återigen en idé om vad jag skulle skriva, men den försvann uppenbarligen in i mitt förkylda sinne.
Det känns ganska lagom absurt att skriva här, som om du skulle känna mig eller jag dig.
Jag har skrivit en ynka kommentar innan, och så beter jag mig som…jag vet inte vad.
Hur det än står till med mig, och det jag skriver, känns det ändå lite skönt att skriva här på något vis.
Som jag skrev innan (antar att du inte kommer ihåg, men leta bland kommentarerna två inlägg bakåt) så känner jag väl igen mig.
(Fast ändå inte.)
Samhörighet är väl ett ganska felaktigt och främmande ord, men något åt det hållet hoppas jag väl ändå att få ut med detta.
Kanske. Eller, jag vet inte.
Jag är…bra på att skriva oförståeliga kommentarer.
jag vet inte riktigt vad jag ska säga
men vi har nog samma drömmar
Vem är du och var finns du?
anonym: Jadu, vad gör man inte för att känna förhoppning… för vad skulle man vara utan den?
well: Jag kommer absolut ihåg din kommentar.
Lite oförståelig kommentar kan hända, men jag tror ändå att de flesta av dina poänger går fram.
Samhörighet kanske blir fel, men en viss form av igenkännande kan absolut väcka känslor åt det hållet, även om det inte direkt handlar om just samhörighet. (jag känner i alla fall igen själva ”känslan”)
karolina: Apropå din första rad, så räcker din andra rad gott och väl.
Denise: Jag vet inte vad jag ska svara på… framförallt den första frågan. Den andra vet jag inte om jag vill svara på såhär med tanke på min anonymitet.
Men, vem är jag? Jag känner mig som ingen alls egentligen.
jag vill inte (kan inte) heller acceptera verkligheten.
Att dagdrömma är allt jag har, det enda folk inte kan ta ifrån mig.
Det liv jag har vill jag inte leva, det liv jag vill ha kan jag aldrig få. Men man kan alltid drömma, måla upp sig en framtid. När färgen tar slut, då får man stå eller stupa.
Sara: Mjo, visst är det så… känner igen tankegångarna.