Drömmar, ett sätt att fly, ett sätt att vara lycklig och ett sätt att förgöra sig själv

juli 24, 2008

Ibland hatar jag verkligen att dagdrömma, eller egentligen tycker jag om det men det är väl just det som är problemet. Jag drömmer så orealistiska drömmar, om det mesta, trycker bort den verklighet som är alltför nära och som jag inte vill vara del av. Jag finns i nuet så länge nuet handlar om något annat än mitt liv, däremellan flyr jag in i min drömvärld, jag drömmer om hon jag inte kan få (hon måste i det här fallet inte vara någon specifik tjej egentligen även om det oftast är det… läs meningen igen och se hur dum den låter, men jag vet vad jag menar), jag kan drömma om en stor summa pengar som skulle kunna vända helt uppochned på mitt liv, drömma om svunna tider när saker var så mycket enklare jag kan drömma om…

Eller, drömmer jag någonsin om vänskap? Vänskap är så svårdefinierat när man ska drömma om det. Eller när jag ska drömma om det. Jag kan drömma om vad jag minns, en sådan där härligt stöttande kram, fina ord… ja alltså i textform, jag vet precis hur det känns att läsa ”kram”… Sedan får jag föreställa mig hur det egentligen skulle vara, och med tanke på vem jag själv är så skulle nog situationen i verkligheten bli sådär osäker och….. konstig…

Men inte i min drömvärld, där kan jag försöka föreställa mig hur det skulle vara.

Också mina drömmar om kärleken. I de stunder förnuftet får tag i mig går mitt hjärta sönder, visserligen bara i små små bitar, men det handlar om en tidsfråga innan det smulas sönder totalt. Mitt förnuft vet att hjärtat drömmer om något som aldrig kommer hända (det gör alltid hjärtat i sådana här fall, det har förnuftet lärt sig), när det väl går upp för hjärtat (ännu en gång) så gör det så ont. Helt sanslöst, mitt hjärta insåg det en kort stund men lyckades sedan förtränga det och låtsas nu som ingenting, det bara drömmer vidare, alltmedan förnuftet bara himlar med ögonen och funderar hur de där smulorna hjärtat lämnar efter sig ska plockas upp den här gången då.

Jag är inte säker på hur länge till jag är ledig, men jag börjar i alla fall inse att ledigheten snart är slut. Jag har i alla fall insett att än så länge så har jag, om jag bortser från min familj, inte träffat någon människa alls, inte ens genom något måste eller så (eller ja, det vore väl det naturliga, att någon vore tvungen men..), men det gör mig lite ledsen emellanåt… och ledsen blir jag sällan, de känslor som drabbar mig är oftast starkare än så… Men av just den anledningen tycker jag inte riktigt om det, jag kan ofta hantera de där tyngre sakerna, men ledsamheten är svårare. Jag blir i alla fall ledsen för nu har det gått ungefär en och en halv månad och, den enda som jag har/har haft kontakt med är hon jag varit inne på någon gång förut, som bor ungefär 100 mil bort. Det sällskap jag haft nu i 45-50 dagar är en sådan där klocka som tickar så jag hör det även nu när tangenterna smattrar.. En tystnad som förtydligas av det där ständiga tickandet.

… och precis nu insåg jag att genom att skriva det här inlägget så spräckte jag precis alla bubblor mina drömmar blåst upp, kvar är den verklighet jag lever i… det är ingen vidare verklighet.

Jag skulle vilja skriva något annat men inlägget är redan så långt och, det är tankar som följt mig några år så det är inget jag direkt behöver skriva av mig på samma sätt som mer ”färska” (behöver inte betyda nya) tankar. Men med den här lilla noteringen påminner jag i alla fall mig själv om det.

6 svar to “Drömmar, ett sätt att fly, ett sätt att vara lycklig och ett sätt att förgöra sig själv”

  1. well said

    Jag känner igen mig i det du skriver. Det var den första reaktionen jag fick när jag började läsa igenom det du skrivit.
    Men nej, det gör jag inte.

    När man känner sig ensam. När man är ensam.
    Då finns det ingen man känner igen sig i.

    Det gäller i varje fall mig.

    Däremot inbillar jag mig ofta att jag känner igen mig i andra människor som också säger sig vara ensamma.
    Bara för att efter ett tag inse att så inte är fallet.

    Jag passar inte in.
    Inte ens bland ”de ensamma”.

    Jag passar inte in. Jag passar inte in. Jag passar inte in.
    Så enkelt är det.

    Nu vet jag knappt ens varför jag började skriva detta, eller ens vad jag skrivit.

    Men jag orkar inte läsa igenom det.
    Orkar inte upptäcka att dagens älsklingstangent tydligen var enter.
    Orkar inte upptäcka att jag inte fått fram ens en tusendel av vad jag känner.
    Av vad jag är.
    Att den här kommentaren egentligen skulle må bäst av att inte skickas iväg överhuvudtaget.
    Att den skulle må bäst av att inte skrivas.

  2. Någon said

    Har ingen aning om din ålder eller vem du är. Men det spelar ingen roll. Ingen människa kan egentligen veta vem hon eller han är, man är det vad andra gör en till.

    Jag har inga andra som gör mig till något. Har med nöd och näppe haft några, orkat släpa mig med och samtidigt blivit utstirrad av världen.

    Andra året på högstadiet ska börja snart och jag har legat hemma en hel vecka och tittat på filmer på internet.

    Tvivlar på om det finns nån som jag, orkar inte skriva blogg, orkar ingenting. Har tappat hoppet hundra procent.

    ”Vad är poängen med livet”-inlägget kom jag till via en sökning på Google och det första jag tänkte var, en blogg utöver det vanliga, som inte bara beskriver vad man gjort med sina tusentals vänner (som man mister om man inte orkar på fel sätt).

    Jag tror inte du är en pessimist alls. Jag var inte sådan från början första början. Men varför vara positiv alls när ingen ändå uppskattar det!?

    Tack för att du skriver den här bloggen, det får mig att känna mig lite mindre ensam trots allt, men livet orkar jag inte med!

  3. Fixad said

    När du kan styra ditt välmående med dagdrömmar vet du att det inte är omgivningen och omständigheter som bestämmer hur du mår, utan det är i ditt huvud och hur man väljer att uppfatta det.

    Det kan låta nonchalant att säga att man väljer om man ska uppfatta saker positivt i känslor.
    Vi har extremt dålig kontrol på känslor.

    Men om jag utgår ifrån mig själv, jag lever nästan exakt samma liv nu som när jag mådde som du gör, samma omgivning, samma omständigheter, men jag uppfattar det på ett helt annat sätt. Men vägen dit går inte att förklara.

    Anledningen att det vände, när det gjorde det eller hur lång tid det tog har jag ingen aning om.
    Men viktigast av allt var att jag slutade vänta på att det runt omkring mig skulle förändras, allt låg hos mig.
    Jag behövde nog inte ändra nånting, bara betrakta allt ur en ny vinkel.

  4. Virulence said

    well: Jag känner igen det där alltför väl, i princip allt du skriver. Fastnar framförallt för

    ”Däremot inbillar jag mig ofta att jag känner igen mig i andra människor som också säger sig vara ensamma.
    Bara för att efter ett tag inse att så inte är fallet.”

    Alla vet ju vad ensamheten är, och de flesta trivs inte med den, just därför kan jag många gånger luras att tro att min ensamhet är lik någon annans… det stämmer aldrig.

  5. Virulence said

    Någon: Jag brukar lite halvironiskt säga att jag inte är pessimist, jag är realist… Men det gäller främst mig själv. Jag tror på en lycka för andra, jag tror bara inte på lyckan för mig själv.

    Jag skulle kunna skriva något klyschigt här… något som om jag fick det skrivet till mig själv så skulle jag himla med ögonen åt det. Så jag låter bli. Hoppas du sliter dig igenom skolåren i alla fall.

  6. Virulence said

    Fixad: Det ligger säkert mycket i det du påstår, eller det ligger mycket i det du påstår.

    Jag tror inte på självförnekelse i den formen att man ska gå omkring och tänka positivt kring allting, däremot, oavsett hur jag tänker så är det ju jag själv som har verktygen för att förändra saker och ting.

    Men om du verkligen varit nere på de djupaste bottnarna och lyckats vända så vet du att det inte riktigt är så enkelt att göra just det.

    Som du skriver själv, du har ingen aning om hur det gick till. Jag har ingen aning jag heller hur det ska gå till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: