Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv

juli 14, 2008

Jag kan hantera att må riktigt dåligt, kan hantera en natt fylld av tårar och den smärta som följer med det, och jag kan hantera att jag aldrig har någon att prata med om det. Jag kanske inte kan hantera det så jättebra, och oavsett hur jag hanterar det så är det alltid jobbigt, väldigt väldigt jobbigt.

Men det här… det gör så direkt ont. Det får mig att känna mig så maktlös, så hjälplös… och framförallt får jag en känsla av inte en gång till.

Det går alltid fel, aldrig att det lyckas på något sätt, inte ens så jag någon gång kan få tro att det lyckas. Jag kan inte låta bli att hoppas, det är det ena jag vill, jag kan inte låta bli att önska… trots att jag innerst inne hela tiden vetat att jag drömt om en omöjlighet, som alltid.

 

Det blir bara fel jämt. Jag hatar mitt hjärta, jag hatar det, och jag hatar att jag måste vara den jag är, så förbannat misslyckad, jag drömmer drömmar som blir så orealistiska på grund av den jag är…

 

Får jag känslor för någon så slutar det alltid med att jag måste vara glad för dig när du träffar någon ny (alltid, det finns inga undantag, inte ens för korta perioder och inte ens så jag kan lura mig själv på något vis). Innerst inne vill jag att den jag får känslor för ska vara lycklig… men innerst inne vill jag vara lycklig jag med… och i ärlighetens namn… den lycka jag drömmer om får ni uppleva i omgångar de flesta av er ändå… Det är inte lätt att gå omkring och drömma om någon, om att vara tillsammans med någon, och sedan på en gång bara slå om och vara lycklig för hennes skull när hon väl träffar någon. En gång kanske det fungerar lite hjälpligt… men när det händer en andra gång.. en tredje…. helt enkelt när det är den enda sidan av kärleken jag får uppleva, den olyckliga.

Jag hatar det här, och jag hatar att alltid vara ensammen med det.

Jag blir bara mer och mer ensam för varje dag som går, ibland försöker jag vara mig själv men det känns alltid som det blir fel… jag är för mycket, är för lite… allt blir fel och vad jag än gör upskattas inte… Jag försöker hitta en balans, vad som inte är för mycket, inte är för lite… men ju mer ensam jag blir desto svårare blir det där att ta reda på vart gränserna går..

Ibland känns det som jag… äh skitsamma.

Jag har en klump i halsen, den har varit där ett tag nu. Tårarna får söva mig inatt, kanske lika bra så, för sova har jag haft svårt att göra på slutet. (som om någon egentligen brydde sig)

8 svar to “Min lott, så länge jag står ut med den… eller mig själv”

  1. Denise said

    Läst här ett bra tag nu, och du verkar uppriktigt vara en riktigt underbar kille. Vem är du egentligen?

  2. elin said

    kan endast hålla med denise. du är speciell, du är underbar som du är. bara det att DU måste TRO på det. ta till dig av det folk skriver. ta till dig av de värmande ord du får tillbaka av den värmen du sprider till din omgivning.

    och om du inte sover på nätterna. det bryr jag mig om. för jag bryr mig om dig och jag vill att du ska kunna sova gott på nätterna, utan tårar som rinner nedför dina kinder..

    mina famn är till för dig ikväll..
    *kramar om hårt*

  3. jonna said

    Hej!
    Jag läste tydligen lite från din blogg nån gång 2007.. och skrev ut delar av det! Jag hittade papperen nu idag.. och jag har läst..
    Känner verkligen för dig. Känner igen mig själv så otroligt mkt i dig, och jag blir så ledsen..
    Du behöver inte vara ensam! Du behöver inte lida! Det är INTE din lott här i livet!
    Våga!
    Om du vill får du gärna skriva till mig. Ta hand om dig! Kram
    leoneah@hotmail.com

  4. Virulence said

    Denise: Tack för din kommentar, jag lovar, den värmer.

    Vem jag är? … jag vet inte vad jag ska svara på det… jag vet vad jag skulle kunna svara… men det känns mest som ett standardsvar, så jag låter dig slippa det.

    Elin: Tack för dina värmande ord. Jag tar åt mig av dem, men jag har i princip i hela mitt liv fått komplimanger för min insida (på ett eller annat sätt), men vad har den gett mig?

    Du är så go som skriver så där, och det värmer verkligen, jag tänkte skriva något här ”även om”, men jag låter bli det. Vi nöjer oss med att din kommentar värmde.

    *kram*

    jonna: Hej

    Jag blev faktiskt lite… inte mållös, men lite åt det hållet… skrivit ut delar av mina ord? Och de har gett dig något på något vis? Jag förstår inte riktigt hur.. men jag tar det som en komplimang, på något vis, så tack.

    Endast framtiden vet om det är min lott, men nog känns det så många gånger..

  5. alexandra said

    Hej! Vill bara säga att det värkte i mig av sorg och igenkännande.
    Har du aldrig känt dig älskad?
    Jag har aldrig varit kär i omgångar utan en enda gång under mitt liv fick jag privilegiet att känna en äkta innerlig kärlek som dessutom var besvarad.. Lycka är inte till för mig tydligen för han dog helt oförberett för mig efter 4 år tillsammans med mig ,inte ens 30 år gammal. Detta hände bara för 6 månader sen.
    Livet är orättvist och ibland tror jag att vissa människor inte ska få möjlightet att vara lyckliga i detta liv och då får jag säkert höra att det är ju som man gör det själv. Men nej…. Jag håller inte med…inte heller att det som inte dödar stärker…skitsnack..det säger de som aldrig haft motgång på motgång på motgång …under hela sitt liv…
    Jag har kanske blivit stärkt på nåt vis nån gång men efter min älskades död så är allt så meningsslöst,ensamt.
    Hoppas du fått sova iaf för utan sömn blir allt ännu värre …. bl a hjärnan och kroppen tar stryk av sömnlöshet…i know for sure

    • Virulence said

      Älskad är ju ett lurigt ord… från min familj har jag känt mig älskad.

      Men syftar du på kärlek så har jag aldrig känt mig älskad. Jag har inte upplevt min första kyss, aldrig varit på någon dejt, aldrig upplevt att en tjej varit intresserad av mig eller ens attraherad eller något i den stilen… du förstår.

      Rättvisa, orättvisa… egentligen vet jag inte om man kan se på livet på det sättet (även om jag själv faller in i det). Det kan ganska bra beskriva en känsla av hur livet kan vara, mendet känns också som att skulle det verkligen handla om rättvisa/orättvisa så skulle det måsta finnas något/någon större som styrde det hela. Det tror jag inte på.

      Sömn har förresten nästan aldrig varit ett problem för mig. Även när det var som värst så somnade jag i alla fall av alla tårar eller av utmattning så det funkade ju ändå.

  6. whistlersmom said

    Fy tusan vad jag känner igen mig själv i denna texten. Det är hemskt att känna sig totalt värdelös, att inte ha få någon närhet och kärlek. Och det blir Fan inre lättare ju äldre man blir heller. Meh, livet suger just nu

    • Virulence said

      Jag beklagar att du känner igen dig i det och det är verkligen inte roliga känslor. Lättare blir det väl egentligen inte, däremot kan saker ändras… man kan stänga sig inne mer så upplever man inte samma själsslitande känslor men upplever nog mer av en långsam nedbrytning och ibland så kan jag istället för de där jobbiga känslorna känna mer av en apati… Men jag vet inte om jag vill påstå att något av det är enklare än det andra, alla varianter är jobbiga, bara på lite olika sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: