Apatins tunnelseende

juli 6, 2008

Jag känner ingenting.

Det skulle kunna innebära att jag varken är glad eller ledsen, varken upprymd eller nedstämd. Men det stannar inte där, jag kan inte känna en lust heller. Vill jag ha vänner? Vill jag få uppleva kärleken? Skulle jag vilja att mina drömmar slog in?

Jag vet inte. Egentligen är det väl ganska enkelt att räkna ut att det på någon nivå är så. Men jag kan inte känna det. Jag kan inte känna motsatsen heller, alltså att jag inte skulle vilja få uppleva mina drömmar, jag kan helt enkelt inte känna någonting.

Skulle jag vilja ha någon att prata med, någon som lyssnade? Jag vet inte… prata om vad? Jag känner mig nollställd, tom, likgiltig… Det är svårt att skriva ett inlägg när huvudet är tomt. Jag målar upp bilder i mitt huvud, positiva, lyckliga, hemska, minnen som brukar påverka mig. Jag känner ingenting, jag målar upp hemska, horribla bilder i mitt huvud men jag känner ingenting, jag målar upp mina vackraste mest orealistiska drömmar så sanna som möjligt men jag kan inte känna någonting… jag kan inte ens känna att de är löjliga eller orealistiska. Så fort jag slutar måla upp bilderna, på sekunden, så är huvudet tomt igen.

Det är skönt på ett sätt, jobbigt på ett annat. Men det brukar inte vara ett bra tecken.

Kanske grät jag ur mig mina känslor igår, jag vet inte. Jag minns knappt gårdagen, klarar inte av att minnas, det är svårt att tänka när huvudet redan är fullt. Fullt av tomhet.

I mitt huvud formulerade jag en mening när jag målade upp en sådan där ”hemsk” bild, Det är svårt att bry sig om en värld som aldrig visat samma frikostighet tillbaka. Vad dumt det låter, så överdrivet, så teatralt så… osant?

Men varför är det det enda som klarat av att fästa sig i mitt huvud någorlunda hjälptligt de senaste timmarna? Meningen rinner sakta sakta ur mitt huvud, som om den flöt med en ström av sirap i svag lutning, och precis när den ska försvinna börjar den om sin färd sakta sakta igen någonstans i bakhuvudet

5 svar to “Apatins tunnelseende”

  1. Johan said

    Ibland känner inte jag någonting heller. När jag känner mig så ensam med mina känslor som jag inte kan dela med andra, eller andra inte vill dela med mig, då är huvudet tomt. Allt som betyder något för en och allt som gör en glad tappar sitt värde och ingenting gör en glad längre. Det känns som om man ligger ner och en sekund är tidlös. Ett dygn kan plötsligt gå och man fattar inte att tiden går längre, man halkar efter tiden. Då blir man tom. Hjärtat tappas på liv och fylls med vatten som dränker en.

    Jag skrev en annan kommentar för någon månad sedan där jag uppmanade dig att försöka stå upp och hitta det positiva ljusa i det negativa mörka. Sedan dess har jag insett att det inte betyder någonting. Är man ledsen och likgiltig så orkar man inte hoppas på något postitivt ljust. Allt är svart som natten och döden.

    Jag tycker du verkar ha kommit fram till någon ny insikt på sistone. Dina blogginlägg nuförtiden är annorlunda dem som är äldre. Hoppas du nåt närmre dina mål. Hoppas du nåt bättre insikt. Jag tycker för övrigt att du verkar vara en väldigt stark och självmedveten person, genom blogginläggen jag läst.

    Du är eftertänksam och reflekterande. Du är nog säkert en sån som en känd idrottsman sade ”trägen vinner” Även om dina drömmar verkar hopplöst långt borta just nu, så kanske du närmar dig dom omedvetet. Du är nog säkert övertygad själv om att du kommer att hitta bekräftelse och kärleken någon gång. Kanske när du minst anar det.

    Jag känner heller ingenting. Jag brukar ha svårt att gå upp på dagarna och sitta uppe på nätterna i min ensamhet. Jag är rädd för andra människor. Jag har heller inte hittat den bekräftelse och kärleken jag vill ha, men jag hoppas fortfarande, även om det känns hopplöst. Men just nu känner jag ingenting och egentligen orkar jag inte hoppas. Men jag har inte helt gett upp hoppet.

    Den enda anledningen till att jag inte begått självmord för länge sedan är bland annat att jag läst bloggar som din och en del andras som fått mig att inse att det finns andra som också mår dåligt, precis som jag och det har stärkt mig och jag känner mig inte så ensam som jag ändå är.

  2. elin said

    vännen.. jag finner inga ord.. jag vet inte vad jag ska säga till dig.. jag blir så arg och frusterad över att lyckan inte når fram till dig, den person som förtjänar det mest.

    det enda jag kan göra är att skicka över en kram, och hoppas att den värmer lite trots att den kommer via en dataskärm..

    *kramar om*

  3. Virulence said

    Jag svarar på kommentarerna någon annan dag/natt… inatt fixar jag det inte.

  4. karolina said

    det var en gång ett gammalt popspöke som sjöng ”the only pain is to feel nothing at all”. jag vet att det är så.

  5. Virulence said

    Insåg att jag glömt det här inlägget.

    Johan: Vet ärligt talat inte vad jag ska svara. Men ditt andra stycke stämmer väl. Det där med ”trägen vinner” gäller kanske, men inte hur länge som helst. Om trägen aldrig någonsin vinner så tar nog tålamodet till slut.. eeh.. slut, återstår att se hur länge det räcker.

    elin: Tack kära du.

    Kram

    Karolina: I just de där stunderna så vet jag inte om jag håller med om det, i just de stunderna känner jag ju ingenting, då är det svårt att ens tänka att det skulle göra ont.

    Jag vill inte befinna mig där, så är det, men jag känner nog hellre absolut ingenting än är i de där allra mörkaste dalarna… de gör alltför ont.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: