Att finnas till för porslinsögon

maj 26, 2008

Jag kanske bara skulle ge upp. Sluta försöka, sluta vara mig själv och stänga in mig helt och hållet i mig själv. I mångt och mycket gör jag det redan idag, men jag försöker ibland öppna skalet en aning och vara den jag egentligen är, eller den jag kanske var… den jag vill vara. Att bry sig, att vara den snälla killen, jag vet inte längre, finns det någon poäng med det?

Vad som jag gör finns det egentligen en poäng med överhuvudtaget? Tomhet, öde, en öken. Jag är törstig, min själ behöver näring men någon näring finns inte att få, min själ svälter. En i början helt vanlig svält som med tiden blivit en blandning av just det och en form av påtvingad självsvält, den skulle behöva något… någon… men jag varken får eller tar något.

Jag vet inte ens om jag bryr mig för stunden. Vill jag uppleva kärleken? Vill jag vara lycklig? Vill jag ha en vän att prata med? Jag vet inte, jag bryr mig inte, jag orkar inte. Apati, håglöshet, kalla det vad som helst, det är saksamma. Om ingen annan bryr sig, varför skulle jag då bry mig?

 

Det finns ett svar på den frågan, men dolt av apatins dunkel klarar jag inte av att se det, jag klarar inte ens av att försöka.

Today would be a good day to die.

3 svar till “Att finnas till för porslinsögon”

  1. suitboy said

    Har följt din blogg i flera månader och jag känner igen mig i det du skriver. Känner mig också helt begravd i skam och sorg. Jag vet att det är hopplöst att försöka jämföra sig med någon annan, men jag vet att det i alla fall känns som en liten tröst att veta att det finns fler som känner ungefär som en själv. Att inte bära all ensamhet själv oavsett om det handlar om en msn kontakt eller annan blogg. Min filosofi är att man aldrig är helt ensam, oavsett hur mycket man tror det. Jag har lärt mig att finna det positiva i det mörka. Det har lärt mig att urskilja de små guldkornen som kryddar ensamheten till det bättre. Hoppet och drömmarna finns alltid där och det är det som guldkornen symboliserar.
    Ingen kan någonsin veta något om morgondagen eller framtiden, men man kan ha sina föraningar. Tror man på sig själv så lever hoppet. Kan man inte tro på sig själv så behöver inte det betyda att hoppet om en ljus framtid är död. Jag tycker du verkar stark och har en sund självbild.
    Det finns alltid någon som är ungefär som en själv. Jag är övertygad om att din bäste vän eller livs kärlek finns där ute någonstans. Det är bara att ni inte funnit varandra än och hon är lika ensam och ledsen som du. Men när ni träffas så blir allt lite bättre eftersom att begrava sina egna känslor i sig själv är som att förgifta sig själv. Man dör lite i taget tills man inte längre finns kvar, men ingen dör helt och hållet.

    Lycka till mannen, du vet att drömmar är sanna!

  2. suitboy said

    vill ursäkta för det sista jag skrev ”drömmar är sanna” det behöver ju inte vara så. Men jag är nog mer optimist än pessimist.

  3. Virulence said

    suitboy: Jag klarar faktiskt ganska ofta av att se de där små guldkornen själv, skillnaden är bara att, även om det är guldkorn så har de sälla någonting alls att göra med mina egentliga drömmar.

    Jag kan inte leva på de där guldkornen för det är inte vad jag vill leva för. Det är absolut något som kan förgylla livet för mig, men inget att bygga ett liv kring, när väl de där guldkornen försvinner för en stund inser jag hur innehållslösa de är för mig.

    Jag tror nog inte på mig själv egentligen längre.. Jag tycker faktiskt att jag är helt ok, men så som samhället verkar se ut idag så spelar det ganska liten roll, den snälla killen är inte direkt något värd ändå. För egentligen spelar det ganska liten roll huruvida jag tycker att jag är ok själv eller inte, jag skulle vilja att någon annan tyckte det med. Säg någon som jag tyckte likadant om.

    Det är bra att du har din övertygelse, både vad gäller dig själv och vad gäller mig, för för min del finns det i princip bara tvivel. Jag kan inte längre tro på något när det inte finns något som pekar på det.

    Kärleken hade jag nog kunnat tro på om jag någon gång någonsin fått uppleva den, eller så bara en tillstymmelse till den, om så bara för en sekund.

    Det sista, om att förgifta sig själv, det stämmer så väl, men visst kan man dö helt och hållet, så länge jag fotfarande andas så kan jag köpa resonemanget, men jag kan inte lova att jag kommer andas hur länge till som helst. Jag kan varken lova det eller motsatsen, jag har gått längsmed de vägarna tillräckligt länge tidigar eöfr att veta hur nära dem jag egentligen är.

    Jag vet inte att drömmar är sanna, men be inte om ursäkt för din optimistiska inställning, så länge det där med att drömmar är sanna inte har att göra med mig så kan jag dela din optimism.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: