Börjar jag tyna bort trots att jag står mitt framför dina ögon? Det är ingen fara, det är precis som det ska vara

Jo jag vet, jag är misslyckad, jag är inget annat än en börda, en jobbig böld. Jag förstår att du, ni, alla… vem som helst, inte står ut särskilt länge. Mitt trogna sällskap är, och får helt enkelt vara, mina mörkare tankar, tillsammans kan vi nog se till att ni ska slippa mig, få mig att sluta in mig i mig själv så jag inte ska behöva gå ut över en annan människa någon gång igen. Den där förbannade jävla snälla killen. Snäll mot alla utom sig själv, och sig själv blir han inte av med… eller… kanske ändå..

Det är lite komiskt.. två stycken reagerade på de där orden, de där orden om hur markant min osynlighet egentligen är, och skulle vara, i verkliga livet jämfört med såhär, förmedlat via en datorskärm. Båda två målade mig strax därefter med en genomskinlig färg. Jag klandrar dem inte, jag kan förstå dem, men besviken.. eller snarare ledsen, det blir jag ändå. För jag v i l l inte vara osynlig. Och nej, jag gör inte allt jag kan för att inte vara osynlig, men heller ej tvärtom, jag försöker faktiskt vara lite synlig, kanske inte så väldigt bra, men jag försöker.. det går bara rent åt… med det..

Jag har redan börjat se tendenser, just för ögonblicket är jag synlig, men jag kan nästan slå vad, (om pengar.. inte bara säga det..) om att jag inom en inte alltför lång framtid kommer vara målad med samma osynlighetsfärg.

Om du inte vill veta av mig, gör inte det då… fyll mig inte med hopp, det gör bara saken värre.