Dags att se vad som händer en våning ned igen

mars 21, 2008

Det känns inte bra, det har börjat gå utför igen. Än så länge har det inte gått utför så kraftigt, men sakta men säkert, det blir mer och mer jobbiga tankar. I början av veckan satt jag på två bussresor och målade upp jobbiga bilder i mitt huvud, tänkte jobbiga tankar, samma alldeles nyss, liggandes på soffan. Självklart har det varit mer men, lite småtankar här och där kan jag leva med, när det istället blir en period som bryter ned mig mot en bristningsgräns, då är det desto svårare, och som sagt, än så länge känns det bara som det är början, än så länge går det ganska sakta utför och jag har helt klart en bit att falla.. trots att mina ögon säkerligen glänser för tillfället.

Jag kan göra saker som ger mig tillfällig energi än så länge, men jag skulle göra dem i min ensamhet och det skulle som sagt bara vara en tillfällig lösning. Jag behöver inte något som ger mig energi, jag behöver någon som gör detsamma. Så ohyggligt svårt är det att finna sådana personer.. eller fel, det finns ju många sådana personer, men det är desto svårare att få tag i dem. Den skugga som jag är greppar mest bara luft om jag sträcker ut handen.

Jag kanske tar och skjuter mig i foten istället för att se hur det känns… återstår att se om jag är så dum, det skulle inte förvåna mig.

3 svar till “Dags att se vad som händer en våning ned igen”

  1. KÄRLEKSKUGGAN said

    jag tror att du hade trivt i ngt annat land ..som välkomnar dig på ett annat sät.. jag känner så många från tex barcelona som nu bor i sverige..som aldrig har känt sig så ensam som dom gör här.. sverige är svårt..

  2. KÄRLEKSKUGGAN said

    jag önskar att du inte kände dig ensam..- det kanse du inte ens gör.. men jag bara trodde det..hm varför? jag vet inte.. jag gör det ibland.. trots att jag har många runt omkring mig.. har ett super bra jobb… allt e bra liksom.. men det ultimata ligger i psyket.. det är psyket som formar våra liv..

  3. Virulence said

    Kärlekskuggan:

    Kanske, men egentligen känner jag mig på många sätt svensk också och… innerst inne skulle jag nog helst vilja vara lycklig i just Sverige också.

    Apropå din andra kommentar. Jodå, nog är ensamheten en av mina följeslagare, inte bara känslan av ensamhet, utan även den verkliga ensamheten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: