Tystnadens eko är min vän

mars 3, 2008

Jag sitter och ser på, lycka, förtvivlan, glädje, sorg, hopp, jag ser en verklighet där jag inte finns, men hur kan jag isåfall se något överhuvudtaget? Är jag kanske i helvetet? Får jag se allt det underbara livet har att erbjuda utan att egentligen inte ha någon chans att någonsin få uppleva det?

Stöter jag på dig som människa så kommer du se mig en bråkdels sekund, sedan kommer du ta ett steg vidare, redan då är jag borttynad, en lite artig hej-hur-är-det-jag-bryr-mig-inte-egentligen-hälsning kanske jag kan få. Sedan tar du ett steg till, och jag är borta. Egentligen är jag osynlig under hela den perioden, du ser mig aldrig egentligen, jag bara råkar komma ivägen, har du tur så lyckas du gå igenom mig, då behöver du inte ens hälsa. Den snälla killen är lite jobbig, han är lite osäker också, sånt är hemskt, det vill man inte vara med om.

Här skulle det stå ett stycke som beskrev hur sorglig jag är, men jag stryker det istället.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: