I gränslandet mellan dröm och verklighet

Jag är en människa som dagdrömmer väldigt mycket. I mina mörkaste stunder är det jobbiga dagdrömmar där jag målar upp misslyckanden eller liknande saker som i sin tur leder längre in i mörkret. Tolka det som ni vill. Men nio gånger av tio handlar mina dagdrömmar om en verklighet så som jag skulle vilja ha den, en verklighet där jag kan vara mig själv, med brister och svagheter, och ändå ha stolpe in.

Oftast handlar det om kärleken, vilket inte borde vara så svårt att räkna ut. Den här drömvärlden är en plats där jag kan fly undan verkligheten, där jag kan få vara lycklig en stund och låtsas att den snälla killen alltid får den vackra flickan. Igår hände något som händer ganska sällan, men det händer. Den där fina bubblan, innehållandes mina drömmar, sprack. Gränsen mellan verklighet och dröm raserades och allt ställdes i väldiga kontraster mot varandra. Jag såg det liv jag ville leva levas av någon annan. Samtidigt satt jag, i timmar, på en och samma plats där allt bara gick fel, för varje sekund som tickade. Varje sekund, timme efter timme efter timme efter timme.

Jag föll djupt igår, riktigt djupt, och helt plötsligt var det inte lika roligt att vara en dagdrömmare. Jag är en tänkare och en analyserare likväl, något som inte passar bra ihop med en dagdrömmare, för när nu gränsen mellan mina drömmar och den verklighet jag befann mig i var tillintetgjord fanns det bara kvar att tänka på och analysera en verklighet jag inte ville vara del av.