Pathetic

Det är lördagskväll, jag ligger på en soffa i ett datarum och lyssnar på musik på lite för hög musik. Jag ligger och fingrar på en tennisboll, lite småsmutsig och väldigt välanvänd, sömmarna har börjat släppa nästan runt hela bollen. Jag ligger och tittar på tennisbollen och jag ser min framtid. Inte i en tennisboll. Jag ser min framtid i en lördagkväll i ensamhet lyssnandes på musik som stimulerar de känslor som är nära till hands. Känslor kring ensamhet, alienation. Jag är nere ikväll, det var förhållandevis längesedan jag hade en sån här kväll, allt över en vecka känns som länge med sådana här känslor.

Jag lyssnar på musiken, tittar på tennisbollen, vill bara gråta. Jag gråter inte. Inte än, känslan av apati måste släppa först, kanske gör den inte ens det. Tennisbollen faller till marken, det finns ingen att lyssna. Eller det är fel, alla kan lyssna. Det finns ingen jag kan öppna mig för, trots att ett fåtal redan vet.

Jag tänkte mörka tankar nyss, de hann bara inte bli mörka.. jag gjorde dem färglösa med hjälp av min håglöshet. Jag vet inte ens varför jag tänkte de tankarna, inte den här gången, de är ändå en bit från att bli realitet. Kanske beror den här kvällen på lite sömn.. eller, obefintlig sömn.. kanske det.. Men det slutar ändå alltid såhär, oavsett mängd sömn. Det är bara en tidsfråga.