It will never be my turn.
augusti 12, 2007
Man ska kämpa för att leva och inte ge upp. Men varför? Kämpa för andra? För att inte (eventuellt) göra andra ledsna eller besvärade när man försvinner? Jag köper det inte.
Varför ska jag kämpa för mitt liv?
Jag ska kämpa för att jag vet inte hur morgondagen ser ut.. Ni vet, efter regn kommer solsken, rätt som det är så ler livet mot en och som en blixt från klarblå himmel så har lyckan funnit en. Jag köper inte det heller. Det finns ingen garanti för att jag någonsin kommer få det jag vill från mitt liv, inte ens en bråkdel av det. Jag vet att det kan vända, och jag vet att de flesta mår dåligt under någon period av sitt liv men så plötsligt så vänder det.. Men om det inte vänder då? Hur länge ska man orka kämpa? Om jag om fem år fortfarande inte vet hur det är att vara älskad, fortfarande inte vet hur det känns när mina läppar möter någon annans, ska jag kämpa vidare då? Om tio år? Om jag som gammal pensionär som knappt kan ta mig framåt fortfarande har kämpat förgäves, kommer jag inte då att känna det som att jag har slitit i mitt liv för ingenting? Kommer jag inte känna då att varför i h-e begick jag inte självmord när tanken först slog mig?
Och alla dömande ord.. ingen behöver ens uttala dem, jag hör dem ändå, ständigt ekande… Det är mitt fel, helt och hållet.. har jag inte funnit lyckan eller kärleken så har jag inte försökt hårt nog. Man kan alltid ge mer, försöka hårdare, göra mer. 100% av allt som gått fel är mitt fel, jag är ett misslyckande, en loser, en patetisk nolla som bara kan vara den där snälla killen. Och alla vet vad som gäller för snälla killar, vare sig man erkänner det eller inte. Det enda jag med lite tur skulle kunna duga som är vän.. jag duger dock aldrig som det åt de flesta jag skulle vilja duga åt.. Eller förresten, klart jag gör det, men det är förstås mitt fel på något annat sätt, något jag borde gjort, något jag inte borde ha gjort.
Så kanske är livet rättvist, men inte fan blir det så mycket roligare för det.
Det finns ett liv
Ett annat liv
ha det i sinnet, ha det i minnet
när du vill falla ner
för att aldrig mer resa dej
aldrig mer leva
Låt inte ensamheten förlama dej
Det finns ett annat liv
Det finns en annan
En annan någonstans
En annan plats, en annan vän
en ny chans
När du är utan det som andra har
gå inte ner
Låt inte ensamheten förlama dej
Fint men.. är du så säker på att det finns en chans för mig? Att det finns något annat? Mitt tvivel växer lite lite mer för varje dag som går.
Ensamheten kommer förlama mig om det fortsätter, det är nog så för att till slut förgöra mig.
Hur mår du idag?
Hur är livet?
Hur jag mår… Efter att ha läst inlägget igen (det var ju trots allt 1,5 – 2 år sedan jag skrev det) så kan jag väl konstatera att de djupaste dalarna har jag bakom mig… men jag är nog på precis samma ställesom jag befunnit mig de senaste åren…
Den enda skillnaden är att jag är mer van,… det gör inte livet så mycket roligare, kanske till och med lite tråkigare på sitt sätt… det gör det inte heller så jättemycket enklare att stå ut med men… jag är van.
Livet är ungefär lika tomt och innehållslöst, skillnaden är väl då som sagt att jag är mer van vid det idag och därav kanske ”mår lite bättre”. Det är såhär livet ska vara helt enkelt.
… och nu när jag läste din första kommentar igen så måste jag säga att det är väldigt fina ord. Men hur jag än vrider och vänder på det så återvänder jag nog till samma eller liknande resonemang som det jag skrev i kommentaren ovan.