juni 20, 2007

Jag fattar inte varför jag sträcker ut handen gång på gång när jag femtioelva gånger sagt åt mig att aldrig mer!.. Det slutar bara med att det gör ondare än att aldrig ens sträcka ut handen alls.. Jag skulle vilja säga aldrig mer nu igen, men jagtänker inte göra det… för jag är svag.. Jag hatar att jag så lätt kan tycka om människor så mycket.. jag hamnar nästan i andra människors våld. De kan göra mig hur lycklig som helst men även krossa mig, båda med väldigt små medel.. och jag är inte ens säker på om de är medvetna om makten de har..

Jag har haft en period nu, några dagar, då livet inte är lika jobbigt längre.. okej, idag har varit en jobbig dag.. Men istället för dödslängtan eller liknande så känner jag mig väldigt likgiltig inför livet.. Livet är jävligt trist helt enkelt… men inte en pina. Det är en sorts framsteg, men även ett litet snedsteg… Eller kanske två steg framåt och ett bakåt… det måste inte alltid vara en bra sak.. kanske är det det.. Men jag tänker inte ens hoppas på det. Jag får åtminstone lite andrum.. Även om jag känner mig smått apatisk så får själen åtminstone hämta sig lite, göra sig redo på nästa smäll.

Men det är nästan tråkigt att vara så likgiltig under sommaren.. jag känner inte ens någon lust att vara ute i solen när det väl är soligt.. och tvingar jag mig själv ut för att få frisk luft eller vadsomhelst så vill jag bara in igen..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: