Är frågan ”om” jag avslutar mitt eget liv, eller ”när”?

maj 28, 2007

Det kommer att bli en natt fylld av tårar, det känner jag redan nu. Jag har kämpat emot känslorna en liten stund redan nu ikväll och därför minimerat antalet tårar till bara ett par stycken.

Jag tycker jag önskar så lite, men istället önskar just det så mycket, jag är dömd till min ensamhet. Jag tror inte på ett öde, men jag tror på statistik, och om statistiken är tillräckligt överväldigande så blir den mer eller mindre som ett öde.. Min lott här i livet är kanske att aldrig få uppleva kärleken, aldrig få veta hur det är att ligga tätt intill någon, känna andetagen, få lukta på någons hår, få veta hur det är att kyssa någon.. Min lott här i livet är kanske ensamheten och att dö i förtid.. finns det något så korkat som ett öde så kanske mitt öde inte är att leva så mycket längre än de år jag fått uppleva hitintills.

Jag såg dem skriva om en sådan där träff.. det verkar skoj.. Jag skulle så gärna velat kunna vara där.. Och om man bortser från det faktum att det var långt långt bort från där jag är så skulle jag säkert ha fått komma.. jag hade inte passat in men jag hade nog fått vara med.. Men det bästa hade nog egentligen varit om jag suttit en 30-40 meter bort och bara tittat när de varit lyckliga istället.. fikat och pratat och skrattat och haft trevligt, så hade jag inte förstört något med min blotta närvaro. Det lät väldigt trevligt och skoj, men jag passar inte in… jag vill verkligen passa in och jag försöker.. men jag lyckas inte..

Och med försöker menar jag itne att jag försöker vara någon annan än den jag är… jag försöker bara vara den jag var när jag mådde bra.. men det går tydligen inte så bra det heller.. Jag försöker och jag gör mitt bästa, men det räcker inte, jag är värdelös och på sitt sätt vet jag det redan.. men jag vill egentligen inte ta till mig det.. för jag vill ju bara vara lycklig jag också..

Läser apropå något helt annat då och då om att trycka i sig tabletter eller skära sig i försök att ta sitt liv… Är det allvarligt ett försök att ta sitt liv eller är det ett sätt att dämpa smärtan på? Jag personligen skulle definitivt aldrig kunna ta en massa tabletter eller skära mig i ett försök att ta livet av mig.. det känns på tok för osäkert. Däremot kan jag förstå om folk gör det för att dämpa smärtan, dock är det inget jag heller skulle göra. Jag funderade på hur det skulle hjälpa att skära mig när jag mådde som sämst för lite drygt ett år sedan, men jag kom fram till att det inte skulle vara nog, den fysiska smärtan skulle inte bli tillräcklig för att kväva den psykiska. Men jag kan absolut förstå om det funkar för somliga.

Vad vill jag komma fram till med mitt luddiga resonemang? Jo, att om (när?)  jag tar livet av mig så vill jag veta att jag med absolut största sannolikhet också dör. Jag vet hur jag skulle/ska ta livet av mig om/när den dagen kommer, jag har stått vid det vägskälet redan och det jag kom fram till då känns rätt.

För att sammanknyta inläggets två delar.. Jag är faktiskt lite nyfiken på hur länge jag kommer att leva om jag fortsätter vara ensam. Om jag om 10år fortfarande inte har upplevt min första kyss, fortfarande inte har vetat hur det är att vara eftertraktad av någon, fortfarande inte vet hur det är att älska och bli älskad tillbaka, kommer jag leva då? Om 5 år? Om 3 år? Nästa år?

2 svar till “Är frågan ”om” jag avslutar mitt eget liv, eller ”när”?”

  1. Ant said

    Hej.
    Nu har inte ja talet o skrivandet gåva som du men ja förstår dig så väl.
    Själv valde ja fel väg i livet o förlorade allt, bara mitt fel.
    Men att komma tillbaks, vet inte om de kommer att gå när de känns som att ja inte behövs längre.
    De du skrev va så klart för mig men ja tror många som inte vart med om de inte kan förstå heller.

    Alla säger ju att de sista man ger upp är hoppet men va vet dom?
    har dom levt en dag utan hopp, de undrar jag.
    Hoppas du får må bra framöver.
    Mvh

    • Virulence said

      I mina mörkaste stunder kändes det som allt hopp hade övergivit mig, men i ärlighetens namn vet jag inte om det var så. Jag vet inte riktigt om jag tänkte på vad hopp innebär.

      Min tro på saker och ting, bra saker som ska inträffa för mig, den varierar beroende på vad det gäller, men alltsomoftast är den antingen väldigt obefintlig eller så väldigt svag. Men hopp, frågan är om det inte finns någonstans där i bakhuvudet ändå, även när det är som mörkast. Annars har jag svårt att se varför det skulle finnas någon poäng att ens fortsätta.

      När det varit som mörkast så har jag ändå långa stunder önskat att få uppleva kärleken t.ex. Jag har drömt om det och verkligen velat få känna lycka på olika sätt. Önska, drömma, vilja… det är känslor som är rätt så närbesläktade med hopp.

      Jag kan förstå varifrån uttrycket ”det sista som överger en är hoppet” kommer. För när jag inte längre ens kan hoppas, inte kan önska eller vilja de saker jag normalt vill… då finns det få anledningar att stanna kvar.

      Och jag har absolut haft stunder då det känts meningslöst, då håglösheten varit stor och jag faktiskt inte har brytt mig om det där jag egentligen vill så gärna. Men det är perioder som brukar gå över.

      För innerst inne vill jag så gärna få uppleva allt det där jag drömmer om som skulle göra mig lycklig. Något annat kan jag inte påstå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: