Det bästa också det sämsta.

april 2, 2007

Tårarna hade tydligen bestämt sig för att göra mig sällskap idag igen, likaså de härliga känslorna. På många sätt är de internetvänner jag fått bland det bästa som hänt mig, men på många sätt också det sämsta. Internetvänner eller bekantskaper är vad som har krossat mig totalt här i livet. Men även lyckats lyfta upp mig, kanske bör poängtera det. Men i verkliga livet händer det aldrig.. kanske finns det förklaringar till det med, en förklaring kan jag ana själv, men jag förnekar den anledningen en stund till.

Jag känner mig så oönskad, och det värsta är att ingen säger det. SÄG det istället för att nonchalera mig. Jag hatar att jag måste ha så lätt för att tycka om folk, när de uppenbarligen har så svårt att tycka om den pest som jag är.. Jag har nog i alla fall tagit ett kliv i fel riktning idag och vet inte riktigt hur jag känner, om jag vill vara med eller inte.. Som jag ser det kan man antingen ha (i den sits jag är.. annars kan man självklart känna raka motsatsen med):

 Självmordstankar, då man aktivt söker vägar för att avsluta det hela själv. Det måste inte innebära försök att göra det, men kanske planering, hur ska jag göra, när ska jag göra det? . . . Som tur är har jag hållit mig härifrån ett ganska bra tag nu, men jag tvivlar ibland på att alltför många skulle höja på ögonbrynen om jag föll dit… Inte för att det skulle vara väntat… utan för att ingen skulle bry sig.

 Dödslängtan, man vill dö men man vill inte ta saken i egna händer, men man kan nästan be till någon högre makt att den där bilen äntligen ska träffa en när man går över gatan, man kan hoppas att det äntligen ska hända, äntligen få ett slut. Det är väl det här stadiet jag kanske kom ett steg närmare nu ikväll..

 Eller så kan man känna en likgiltighet inför döden, jag kan dö idag, det spelar ingen roll, men jag kan leva med, stå ut med livet en dag till. Det är inte så kul, men det funkar och jag kan stå ut med min ensamhet en dag till. Det är i det här stadiet jag befunnit mig den senaste tiden. En seger med tanke på hur länge jag befann mig i stadiet ovan.

Men att vara så osynlig, oönskad, värdelös.. att vara den här katastrofen det tär på mig. Jag skulle så gärna vilja fortsätta skriva till vissa. Men de vill inte se något mer från mig, så då slipper de mina jobbiga ord.. För jag kan förstå dem, det är säkert inte roligt. Och det spelar ju ingen roll om jag finns där för dem gång på gång, jag har ju fortfarande ingen rätt att kräva något tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: